Vuxenmamman tänker: Om jag syns och hörs lever jag då?

Läste en fantastisk krönika skriven av Mia Skäringer idag. Det fick mig att fundera på det här med att måla upp en lyckofasad och baksidan av det myntet.

Fasaden av lyckan, av det glamorösa och det perfekta livet gör mig sorgsen. Ännu värre är de ”bilder” som kablas ut via sociala medier av raka motsatsen. Där människor på ett humoristiskt sätt talar nedlåtande om sig själv. Där det skrivs om personliga egenskaper, egenheter och utseende för att troligen få sympatier eller bekräftelse av att det är ok att fortsätta vara på ett sätt och se ut på ett visst sätt. Jag anser att det är två ytterligheter av ett enormt bekräftelsebehov. När det om och om igen sker från samma person så borde vi sluta skratta åt det och istället sträcka ut en hand och leda personen till egenterapi. Vad står det egentligen för och vad ger det för signaler till personens inre?

Jag tror, utan att veta, att det handlar om att människor har svårt att förstå sin egen ”litenhet” i det stora hela av livet. Att det finns en önskan om att göra skillnad, att betyda något speciellt och att ha en vilja att synas. Det  är inte sunt. För mig betyder det egentligen bara att man som person inte har förmågan att göra en inre resa för utveckling och att man har svårt för att vara nöjd med det man har. Det är en fasad som bara är på väg att rämna. Det är bara en fråga om NÄR det kommer att ske inte OM.

Vi hamnar alla där ibland. I bekräftelsernas behovsstyrda värld. Där vi på bloggar, på twitter, instagram och facebook skriker ut vår lycka, eller vårt humoristiska vemod över degmagar, tjockiskänslor och misslyckade föräldraskap. Det är förmodligen ett sätt för oss att överleva det att vara en ”vanlig människa” av kött och blod. Jag tycker det är viktigt att vi alla reflekterar över vad det är vi skriver och vad det är vi säger till oss själv genom dessa texter. Vi måste våga möta våra inre demoner om känslan av otillräcklighet för att växa som vuxen.

Tyvärr tror jag att sociala medier föder och göder fler och fler bekräftelsenarkomaner. På dessa forum har alla full möjlighet och ”öppet blås” till ytligheternas dans. Där kan vi vältra oss i humoristiskt baktalande av både oss själva och av andra. Vi kan på facebook locka fram både avundsjuka och ömkan.

Så är livet nu 2013 där sociala medier inte längre är framtiden utan tvärtom, här och nu. Det är bara att vänja sig, värja sig och ta ett beslut om var jag står.

 

Vår eller sommar undrar Vuxenmamman

Är det sommar eller vår? Bikiniväder på eftermiddagen och jacka på morgonen. Vilka skor? Vilken jacka? Vilken tröja under lilla koftan? Trekvartsbyxor, jeans eller kjol?

Ja det är sannerligen inte enkelt att välja en klädkod som håller hela dagen. Blir tokig!

Men det positiva är att när jag går till jobbet så är det lite kyligt och jag kan tänka att det nog blir rätt bra ändå. För sommar är det då inte. På vägen hemåt tänker jag att sommaren visst är här och att det gäller att snabbt ta sig hem för en stund i solstolen. Så vi upplever nog både vår och sommar på samma gång. Det måste ju vara bra??

Skaffa dig en hobby tycker Vuxenmamman

Nu är maj ”insjunget” igen trots att magnoliorna inte stod i full blom och vinden var bitande kylig. Sonen stod på trappan i Lund med sin kör och detta året satt jag hemma i soffan och njöt av föreställningen. Fick både gåshud och tårar i ögonen. Min nu vuxne son, högtidligt klädd, på historiska marker och i anrik kör. Man kan inte vara mer stolt än så som mamma och pappa. Här är en bild tagen av hans körkamrat mitt under förberedelserna inför TV-sändningen.

Det här med att ha en hobby är så viktigt. Jag ser på mina söner och konstaterar att de är lyckliga när de sysslar med sina intressen. L1 strålar i kapp med sin kör och engagerar sig till 100% för att utföra sitt uppdrag med bravur. L2 jobbar med sin kamera och tar de mest fantastiska bilderna. Han redigerar och fixar så att de blir vackra resultat. Han tar foto för företag, på fester, dop och på modeller. Även han är engagerad i det han gör. Det gläder mig och gör mig stolt. Att ha en riktig hobby är viktigt för att orka med vardagslivet och allt ansvar det innebär.

Och jag stickar vidare här hemma. Just nu har jag färdigställt ett projekt som jag blev riktigt nöjd med. Fäst trådar, sytt ihop och satt i knappar. Att syssla med handarbete är mer avkopplande än något annat jag någonsin gjort. Kan ”försvinna bort” några timmar. Behöver inte känna stress och press utan bara ren och skär glädje när jag stickar varv efter varv. Det är som terapi på något sätt.

Efter år av stress och press så inser jag hur lite jag har kopplat av under åren som gått. Har jag inte läst kurser på universitetet parallellt med mitt heltidsarbete så har jag stressat från den ena aktiviteten till den andra. Stressen har varit total i princip hela mitt liv. Så kan man inte leva i förlängningen. Inte när kroppen säger ifrån och hjärnan protesterar. Trots att personer i min närhet behöver min hjälp eller ”vänner” frågar om tips och råd om än det ena  och än det andra så måste jag säga nej mer och mer. Orkar inte längre höra om allas problem och försöka hitta en lösning på dessa. Jag gör numera bara det jag vill, orkar och kan. Mer än så blir det inte. Inledningsvis hade jag svårt för det. Skämdes när jag sa att jag inte orkade, eller ville. Men det gör jag inte längre. Idag säger jag mer nej till andra och mer ja till mig själv. Det är ett stort framsteg. Stickningen har hjälpt mig förstå att jag måste göra sådant som gör mig själv glad och som får mig att koppla av. Det är en stor glädje i detta.

Så jag kan konstatera att mina söner egentligen är bättre på att göra roliga saker för sin egen skull än vad deras mamma varit. Måtte dom fortsätta så i livet.  Fortsätta med att prioritera sig själv och sitt intresse och inte böja sig för andras behov. Jag hoppas att jag har lärt dom något genom att bejaka deras vilja att delta i aktiviteter under uppväxten. Men mest troligt har dom tittat på sin pappa som är en mästare på att markera var gränsen går för andras behov. Det är nog mest han som lärt oss alla. Tacksamt säger jag att det faktiskt går att lära gamla hundar sitta. 

 

Och vad jag längtar säger Vuxenmamman

Det finns så mycket att vara glad för och så fina saker att se framemot. Strax ska yngsta sonen ta studenten och vi ska ha fest för honom. Han är så välförtjänt av en hejdundrande fest. Mitt  ”lilla hjärta” som fått kämpa så mycket hårdare än många andra (det kan ni läsa om här). Som fått acceptera spott och spe genom åren på grund av okunskap och lättja i skolans värld vad det gäller dyslexi och dyskalkyli. Nu står han snart där på trappan men näst intill overkligt bra betyg och han kommer garanterat vråla ”Sjung om studentens lycka dagar” i kör med sina skolkamrater . Vilken härlig dag det kommer bli för honom, för oss och alla inbjudna.

Men även den lyckan har ju en baksida. Det fulla ansvaret och livet som fullt ut vuxen är ju både skrämmande och förpliktande. Han vill inte ens sluta på skolan. Men han har planer och är duktig på att sätta mål. Han vet vad han vill och hans tre år på gymnasiet har fått honom att blomma ut och bejaka hela sig själv. Den skolan han gått på har gett honom mer på tre år än alla nio år i grundskolan klarade av att leverera. Så nu ska vi fira. Fira honom likt den prins han är. Inbjudningskorten är skickade och planerna börjar ta form.

Jag har bara så förskräckligt mycket att fixa bara inför festen. Men just nu har jag så ont i min kropp och är allmänt pipig så det blir nästan inget gjort. Om det är ”stickskador”, fibromyalgin eller bara ett virus har jag ingen aning om. Det kan vara en kombination av allt tillsammans. Har bara skav och värk i hela kroppen. Får känslan av vanmakt och jag bara hatar att stoppa i mig tabletter varenda dag för att överhuvudtaget kunna göra någon nytta här hemma. Att inte kunna sätta igång med alla mina trädgårdsprojekt gör att jag skulle vilja sitta helgerna igenom och bara sticka. Men inte ens det kan jag göra. Händerna domnar, bäckenet värker och axlarna slokar. Ja, hela jag slokar lite nog just nu.

Men jag är snart på banan igen. Jag tar tag i trädgården, fixar förberedelserna som jag ska stå för. Ordnar överraskningar som sig bör och ger inte upp. För snart ska vi ha världens härligaste dag. Längtar och får nästan ”ståpäls” på armarna bara jag tänker på det.

När något rätt blir till fel hos en Vuxenmamma

Jag är nöjd och jag är glad. Står med båda fötterna på jorden och kan ta mig fram i livet utan att ha ont i kroppen. Det är ett stort framsteg om jag tittar ett år tillbaka i tiden. Men trots att det är fredagskväll och allt är som det ska, så är något fel. Det gnager inom mig och jag känner mig orolig utan att veta för vad. Det är nog egentligen sådan jag är som person. Vissa dagar är bara inte mina dagar. Så är det…..

Har konstaterat att jag inte är stresstålig längre. Påverkas enormt negativt av det som jag med lätthet hanterade förr. Tänker att det nästan känns som baksmälla från igår då allt gick i ett rysligt tempo. Visst var det en toppen dag på alla sätt men den innebar många mil i bil, shopping av en stundande students kläder och frisör besök för mig själv på kvällen. Allt gick precis som på räls och jag kände mig verkligen nöjd och glad när jag gick till sängs igår.

När jag vaknade imorse så bara visste jag att det inte alls var en bra dag idag. Kunde nästan ta på det adrenalinpåslag jag i princip hade hela dagen igår. Det var som om jag hade ett skavsår inombords.

En del tänker säkert att det beror på att jag blivit äldre eller att jag har för mycket omkring mig på jobbet. Men jag tror faktiskt inte att det är det. Idag är något trasigt inom mig bara. Felet eller kortslutningen uppstår alltid när mina starka sidor också blir mina svaga. Det blir så ibland med mig och jag får acceptera det. Får försöka hitta balans och säga nej till vissa saker så att dagarna inte blir så proppfulla som igår. Jag tåler det helt enkelt inte längre. Hade jag inte vetat bättre så hade jag kunnat svära på att jag får en slags eksem eller utslag inombords. Små små knottror som kliar skaver och endast kan läkas av förändrat beteende.

Får skärpa mig helt enkelt. Måste jobba på att leta efter mitt eget lugn mitt i ett öppet och stormande hav.  Gör man fel så får man göra om och göra rätt. Det är så det får bli….

 

Jag är en riktig nörd säger Vuxenmamman

Erkänner här och nu att jag är en riktig nörd. En sticknörd. Och detta säger jag med stolthet och tackar Catja för att hon inledde mig i detta beroendet.

Är en sk ”återfallsförbrytare” eller kanske snarare en ” på nytt-född stickare”. I början på 80-talet stickade jag väldigt mycket. Stora tjocka och underbara mohair tröjor. Ju störrre stickor  och ju enklare mönster desto bättre tänkte jag då. Idag tänker jag precis tvärtom. Tunna stickor med massor av mönster och klurigheter är det som triggar mig mest. Sen kom barnen och tiden räckte inte till så jag slutade helt enkelt med det.

Som person har jag blivit helt fixerad och helt betagen av garn, stickor, mönster och egentid. Det är som att det är en inre resa som startat. Jag kan nämligen numera sitta still i timmar och det har jag nog inte klarat av i hela mitt liv. Det är till och med så att min man vid flera tillfällen påtalat att han är förvånad över att jag verkligen har den egenskapen .

Stickningen ger mig så mycket lugn och ro i själen. Det är meditativt, rogivande och otroligt roligt. Jag kan knappt sluta när jag väl börjar. Stickar vart än jag befinner mig och skyndar mig hem från jobbet för att få ta tag i det där alstert som är på gång just nu. Lyssnar på stickpodden, lusläser stickbloggar, diskuterar garn och stickor på forum och med vänner. Och jag njuter av varenda sekund.

Stickade alldeles nyligen ett härligt babyset och just nu håller jag på med en cardigan till mig själv. Herregud så roligt jag har det!

Vill du hänga på denna boom?

I´m alive säger Vuxenmamman

Det är på riktigt, det är sant och det är med ett fnitter jag konstaterar att det är sol utanför mina fönster. Jag känner för att kasta mig ut och börja riva och slita i uteplats, växthus och pool. Vill inte missa en sekund av vårt paradis som finns precis där utanför. När jag tittar ut genom fönstret så finns hela härligheten framför mig. Redo för att inta. Känner att jag börjar leva upp på riktigt tack vare solen. Att vinterdvalan är ett minne blott. Det känns på riktigt nu. Det är vår och alldeles runt hörnet väntar den underbara sommaren. Som jag längtat och som jag kommer njuta.

Jag har så mycket att vara glad för just nu. Min familj, min fina man och mina helt underbara söner och deras flickvänner gör mig så lycklig. Har ett jobb där jag gör skillnad för många. Där jag varje dag får bevis för att jag duger och räcker till. Har vänner som vågar och vill tala om för mig att jag är värdefull och dom nära. Sånt gör livet värt att leva.

Blandar man all denna kärlek med sol, vår och trygghet i ett hem som är mitt så är det inte svårt att konstatera att: I´m the lucky one! Jag är trygg med att jag gjort bortval i mitt liv. Glad för att jag inte slösar tid och energi på människor som inte vill mig väl. För det blir så mycket mer kärlek över till de som förtjänar det.

Att känna efter hur bra jag har det får mig att le tacksamhetens leende. Ett smile som börjar i tårna och på något sätt inte tar slut. Den bara finns där. Glädjen över hur lyckligt lottad jag är och att jag har förmågan att känna glädje över det lilla.

Så välkommen härliga sol. Det var bara det som saknades för att jag skulle få lusten att skriva och känna efter igen. Det känns befriande……

Snart nog vaknar jag varje morgon till denna syn: Det ska bara städas, planteras och fixas lite först.