Vuxenmamman måste skärpa sig

Nu är det dags att ta tag i tentan som ska in på högskolan. Är otroligt omotiverad och inte alls sugen på att lägga hela veckans lediga timmar på det här.

Syrran och jag sliter med samma ”mög” och man skulle ju kunna tro att vi blir effektivare pga av detta men så blir det inte av många anledningar. Dels har lilla gullungen vattenkoppor och vi har så mycket annat att prata om. Tex….men var f… står det om det….Eller…Jag fattar inte ett skit…eller jasså du vill se Lotta på Bråkmakargatan och när vi sätter på det så är det Pippi som skulle varit på…eller så får moster helt enkelt läsa en bok och hoppas på att godingen somnar. Men icke!

Pust….det blir svårt det här….men det ska väl gå . Miras pappa kom hem och fixade lunch till oss och sen nattade han både sig själv och Mira. Jag hörde det viskas om att det tydligen han som ska agera ” kliakut” på alla vattenkoppor i natt, så det är bäst att han vilar sig innan dess.På något sätt.

Men Mira vill vara med tjejerna så det fick bli lite pyssel mellan de akademiska, humanistiska och beetendevetenskapliga resonemangen. Det går bra för oss nu……NOT

Vuxenmamman tar lektion

Äldsta sonen håller på att ta körkort och jag ska följa med på hans dubbellektion idag. Det är brukligt att man gör det nuförtiden. Mest för att man ska höra vad ens gunstling ska träna på till nästa gång, men säkert också för att man ska träna på hur man kör bil idag.  För allt förändras ju vilket förhoppningsvis är till det bättre, och jag får mig en tankeställare varje gång jag är med. Miljökörning är ju bara ett exempel. Men det bästa av att vara med är att man med säkerhet vet  att man lyckats delegera lite uppfostran .

Vuxenmamman är kär i en doktor

Det finns bara en doktor som jag verkligen älskar- Dr House! Han är ett riktigt litet kräk som lever ut sin otrevlighet så till den milda grad att jag roas av det.

Jag fattar inte hur man han kan vara så vidrig så att han blir underbar. Han har i ena sekunden en total avsaknad av empati för att i andra stunden ha känslor som man nästan inte tror finns i en mänsklig varelse. Undar om det kan vara så att han lever ut alla de spydigheter och förnedrande ord jag ibland skulle kunna tänka om en människa men som jag av god uppfostran, hyffs och ”BIG NO NO”  aldrig i mitt liv skulle uttala, eller ens erkänna att jag känner för att skrika rakt ut till en människa jag möter?

Hrmmm…..ska nog fundera på mina lite suspekta tankar….hrmmm

Vuxenmamman tycker att det gick för fort!

Nu har jag precis kommit hem från min fotokurs. Dessa två gången har gått så fort, och att det redan är slut tycker jag är så trist. När man just precis kommit igång och börjat få lite inspiration och kunskap så är det slut……..

Jag har haft en fantastisk och helt underbar lärare som heter Sandra Andersson och som driver sitt eget företag Zzonzzon. Sandra jobbar som fotograf varje dag och är otroligt begåvad och tillika en underbar pedagog. Hon förklarar, pekar, visar och stöttar oss kursdeltagare tålmodigt. Tillråga på allt så får du ett lika pedagogiskt uppbyggt material som du kan använda som uppslagsverk. Det innebär att jag slipper läsa i manualen, vilken jag ändå inte förestår något i, och kan fokusera på det väsentligaste som nybörjare.  Det märks att hon är van vid att hålla dessa kurser vilket hon gör flera gånger/ termin. Kika in på Sandras sida som är länkad här ovan. Vilka underbara bilder hon visar upp där!

Kursen riktar sig till nybörjare som har lust att lära sig hantera sin digitala kamera, dvs gå från autofokusläget till manuell hantering av kamerna. Vi fick lära oss om hur kameran är uppbyggd, bländare, slutartid och ISO-talets betydelse för bildens kvalitet. Vi berörde också saker som bildkomposition och vitbalans. Det är inte lätt men oerhört roligt. Ikväll tjatade vi på henne att ha en steg 2 för nybörjare.  Vi får väl se om hon hörsammar oss . Tycker mest synd om alla som inte bor i Skåne där kurserna går av stapeln.

Tänkte jag skulle visa lite av de bilder och några av övningarna vi fick göra. Nu är det ju inte på något sätt perfekta bilder utan övningsbilder ni får se. Jag kommer att behöva träna väldigt mycket på detta. men skam den som ger sig. Stolt över mig själv som hunnit ta mig upp två pinnhål på målstegen. Dessutom är julklappslistan numera fylld av önskningar på kameraprylar som är ett ” must have”- because I´m worth it!!!

Vuxenmamman, julskyltning och Pimp your house!

Igår var det julskyltning i vår lilla by och jag älskar detta tillfälle. Alla butiker visar upp sig från sin finaste sida och man möter bybor och gamla kamrater som man oftast bara ser en gång/ år, nämligen på detta evenemang.

Som alla vet så var det igår regnigt, blåsigt och ingen julstämning alls. Det blev bak med systerdottern istället. Min goaste vän Annika (som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg) har nyligen gått in i ett delägarskap med en annan Annika och deras butik är den mest underbara. Så trots regn och rusk tog jag mig i alla fall dit. Ni ska få se lite bilder från butiken och ägarna. Jag kan verkligen tipsa er om att ta bil eller buss till lilla Veberöd ca 2,5 mil utanför Lund. Det kommer vara värt det kan jag lova. Jag lämnar i princip aldrig denna butik utan en liten påse. Det finns alltid något för alla sinnen. Så vem kan motstå ett besök i min absoluta favoritbutik Pimp your house:

Vuxenmamman julbakar med Mira

Som jag tidigare berättat så är jag inte speciellt bra på att laga mat och baka. Jag har dessvärre bara en plåt i min värdelösa ugn och jag kan dessutom behöva lite assistans.  Så idag när det var dags för lussebak och pepparkaksbak så åkte jag hem till syrran. Hade köpt färdig pepparkaksdeg för jag hade tänkt baka med Mira, mosters lilla älskling. Kan verkligen sakna tiden då mina barn var små och dom bakade så att det stod härliga till och med liv och lust.

Min syrra är verkligen duktig på att baka. Hon blandar och ger och bakar till och med utan recept. Hennes äldsta dotter Cornelia är om möjligt ännu duktigare och mina barn önskar gärna bakverk av kusinen till deras födelsedagar. Så jag drog till Fnulan och tog alla bakingredienser med mig. Det hör till saken att Malin har både stort bakbord och matberedare och är ett trevligt sällskap. Men mest av allt såg jag framemot att få baka med Mira. Att sen syrran helt plötsligt skriker till medans hon håller på med degen och säger…..”Men vad f…var är min lösnagel?”  Ja det får vi mer se som en lite krydda. Det blir ju bara precis som att leta efter mandeln i gröten på julafton . För ska nu ärligeheten fram så gjorde hon degen till mig.

Mira, mosters lilla hjärta var så lycklig och så koncentrerad och pepparkakorna och lussebullarna blev så fina. Hennes lussebullar var så pimpade med russin så att vem som helt skulle kalla dessa för russinbullar. Att sen jag, hennes okunniga moster brände hennes första plåt i ugnen hör ju till sådana missöden man liksom får räkna med när jag är i köket. Hela min familj skiner nu av lycka för att frysen är fylld med härliga lussebullar. Dom är liksom inte vana vid det.

Vuxenmamman funderar på mingel

Ikväll har jag varit på ett bloggevent arrangerat av Bloggfamiljen. Det var riktigt trevligt och det var utan tvivel ett lyckat arrangemang som planerats länge och som krävt mycket av de som stod för detta. Alla medverkande gjorde verkligen ett toppenjobb. Träffade många gulliga och glada tjejer där på eventet. Men i detta inlägget tänkte jag hoppa över alla ”tjolahoppsa utrop” och berätta ur en annan synvinkel. Tjollahoppsa ropen kommer säkert vid ett annat tillfälle eller i en annan blogg.

För det första vill jag berätta att jag inte är någon som egentligen trivs med mingelparty. Vet aldrig var jag ska göra av mina händer, vem jag ska prata med eller hur man ska vara klädd. Känner mig rent ut sagt lite obeväm vid sådana här tillfälle. Då är jag ändå väldigt van vid att representera, föreläsa, träffa okända människor och skapa relation på ett ögonblick. Men det är i min profession det och då har jag ett uppdrag, ett ” mission”. Det är inte som privatperson.

Som person är jag verkligen social, utåtriktad och upplever att jag kan prata med vem som helst. Men de senaste åren har jag märkt att jag har blivt mer av en betraktare. Jag klär mig inte längre i DEN klänningen som sticker ut, dansar inte längre på borden och har inte ett jättestort behov av att vara i centrum. Allt detta var jag förr och i då kubik! Många tänker säkert att det är så det är att bli vuxen och att bli äldre. Men jag tror inte enbart det handlar om det faktum att jag blivit äldre utan det handlar också om att jag mer och mer uppskattar att betrakta människor, fundera på vem dom är och vad deras mål är i livet. Det är ju också en del av mitt yrke, men även som privatperson så kan jag njuta av att fundera på detta. Jag kan numera hålla mig i utkanten av alla människor, kan vänta tills någon tilltalar mig eller till och med sätta mig i ett anslutande rum. Det är en spännande utveckling för mig.

Så ikväll när jag kommer till eventet så möts jag av ca 120 välklädda, glada och förväntansfulla kvinnor. Några har kommit i gäng och andra helt ensamma. En del är ”storbloggare” och andra skriver bara blogg för sin egen skull och då mer riktat som en dagbok för sin familj. Några är inte ens bloggare och har rest långt för att delta denna kväll.Det är då jag inte kan hjälpa att jag funderar på vad som drar oss kvinnor till denna typ av arrangemang. Vad är grejen egentligen? Det kan ju inte vara för de djupa samtalens skull, ej heller för att få nya vänner för inget av detta hinner man ju med en kväll som denna. Det måste ha en annan innebörd och en annan mening.

Om jag ska dryfta mig till att grovt generalisera så är min känsla att det handlar om några olika saker. Dels handlar det nog om att komma hemifrån, att slippa vardagen för en kort stund. Men det handlar nog mest om att finnas i ett sammanhang, ett sammanhang av likasinnade. Männen har enligt mig ett mer naturligt förhållningssätt till mingel via affärslivet. Dom skolas också tidigt in i gruppsammanhang och det hela förstärks genom militärtjänstgöringen. Men vi kvinnor är inte vana vid att umgås i ”klungor” eller stora grupper på samma sätt. Om jag tänkter tillbaka till grundskolans tid så ser jag mig själv mest i smågrupper av två till fyra tjejer som max. Men killarna umgicks i mycket större grupper redan då och tränades naturligt att finna sin plats i ett större sammanhang. Men vi tjejer höll oss till de mindre grupperna.

Vad ser jag då när jag betraktar alla dessa vackra, uppklädda och glada kvinnor? Jo jag ser sökande blickar,  ett försiktigt trevande efter ny bekantskaper. Men jag ser också hur kvinnorna söker sig till det kända sällskapet. Jag ser inte mingel där man aktivt försöker lära känna många nya människor. Det är därför jag tror att vi kvinnor måste våga bryta barriäer, våga gå utan för vår komfortabla zon och utmana oss till att lära känna andra. Vi kanske enbart skulle gå på tillställningar där vi inte känner en enda person? För det är kanske först då vi tar initiativ till att göra som männen gör- mingla för att skapa kontakter! För vi behöver utan tvekan träna oss.

Vuxenmammans barn blir aldrig stora!

Barnens gulliga mormor har sedan dom föddes kommit med en chockladkalender till alla sina barnbarn. Trots att mina snart är 18 och 20 år så kommer hon med dessa dagen innan första advent. Det blir alltid lika mycket jubel här i huset. Numera klarar dom faktiskt av att öppna en lucka åt gången

I år berättade min mamma att hon minsann hade fått köpa 10 stycken. Jag undrade lite för enligt mig så har hon bara sju barnbarn. Men då svarar hon bara……” Ja men vissa har ju pojkvän och flickvän också”! Jösses….undrar hur länge hon ska hålla på med detta?

Vuxenmamman gör en Fnula

Är det smittsamt eller rent ut sagt ärftligt- det att göra en fnula?

Som jag skrev tidigare idag så skulle jag börja på min fotokurs. Det var steg ett av två. Har haft massor att göra idag men tyckte ändå att jag låg väl i fas med att komma föreberedd till kursen. Saken var den att jag hade gjort precis allt som man skulle inför kursen, dvs laddat batteriet, tagit fram instruktionsboken och det viktigaste av allt letat upp alla mina prylar som skulle med. Hade till och med packat en väska med anteckningsblock, penna och plastficka till eventuella papper som vi skulle få.

En halvtimme innan jag ska ge mig iväg så kommer jag på att jag kanske ska kolla så att kameran inte innehåller foto som jag glömt lägga över på datorn. Jag förstår inte vad som hänt men kamerna hade bara 32 bilder kvar att ta för den var full av sommarfoton. Hur har jag kunnat missa detta? Ganska enkelt egentligen för yngsta sonen har abbonerat på mitt obektiv, datorn har inget diskutrymme kvar och jag har inte mått helt ok över sommaren. Så då 30 minuter innan jag ska åka så får jag prioritera, ladda över fotona eller äta. Jag väljer det första för jag vill inte bli av med alla minnena. Äta kan jag göra en annan gång. Sagt och gjort- jag börjar fixa med det. Tiden går och jag tvingas stressa vilket inte är bra för vare sig min hjärna, kropp eller själ. Sen var det ju det där med adressen-vart skulle jag nu då. Ska ställas in vår GPS som ju är en teknisk pryl som jag blir skogstokig av. Men jag skynda och skyndar. Kastar mig i bilen och pustar ut när jag ser att GPSen visar på att jag ska vara framme 16.22- perfekt!

Sitter i bilen och njuter av att jag äntligen tagit tag i min dröm- jag ska gå på en fotokurs! Som jag längtat. Då ringer mannen. Vi pratar lite om ditt och datt och innan vi lägger på säger han skämtsamt- ”Nu har du väl kameran med dig? ”Klart jag har” säger jag och berättar om alla mina förberedelser. Vi lägger på och jag har nu kört ca 2,5 mil och har endast 1,5 mil kvar. Det är då det slår mig…….VAR FA….ÄR KAMERAN????

Det är då jag inser att jag faktiskt glömt min kamera när jag ska på fotokurs. Det är ca 20 minuter tills kursen börjar och jag är 2,5 mil hemifrån. H….vete skriker jag rakt ut i bilen. Tänker att jag ju måste ringa och berätta att jag blir sen. Men jag har ju inte telefonnumret med mig för det ligger i min väska där hemma. Ringer hem och sonen konstaterar att min väska ligger där. Vad ska jag göra nu då? Ska jag ge upp och skita i kursen för jag tycker det är så pinsamt att komma försent. Eller ska jag köra som en dåre och komma lite försent. Jag väljer att köra som en idiot. Ringer mannen som inte fattar ett dugg när jag säger att jag glömt min kamera; Jag vara vrålar i luren att han ska googla fram telefonnumret snabbt.

Till slut får jag numret, ringer skamset och berättar vad som hänt. Frågar om kursledaren tycker att jag ska gå en annan gång för jag vill inte klampa in där och förstöra för dom andra. Men denna ängel säger bara: Ta det lugnt och hämta din kamera, kom så fort du kan men kör försiktigt.

Jag gör allt det hon säger förutom det sista. Med gråten i halsen ringer jag sonen och säger: Om ca 15 minuter är jag hemma igen och ber dig stå utanför med min väska för jag har bråttom. Plikttroget gör han det och jag vänder tillbaka och har nu ca 4 mil framför mig och det går i ett rasande tempo. Jag har både hjärtklappning och gråten i halsen. Varför ska jag alltid ”fnula” till det så här?

Men jag anländer till kursen- 25 minuter försenad. Möts av ängeln vid namn Sandra. Kommer in i gruppen och får på det mest pedagogiska sättet lära mig precis det jag ville. Steg 1 gick lysande och nu sitter jag här nöjd och glad att jag tog steget att göra det jag innerst inne vill. Men jag kan aldrig sluta förundra mig över dessa ”Fnulor” jag gör jämt och ständigt. Att jag aldrig lär mig.

På måndag är det nästa kurstillfälle och jag försäkrar er om att jag garanterat har kameran med mig vid det tillfället!

Nu tar vuxenmamman steg 1 på sin målstege

Jag har satt upp några mål för mig själv som gäller framöver. Dessa innehåller både praktiska, teoretiska, själsliga och emotionella utmaningar. Eftersom jag är en resultatinriktad kvinna så finns jag inte utan mål och jag behöver dessa för att fungera och må bra. Det är inte viktigt att dom sker inom en bestämd tidsram utan bara att dom sker enligt den grova plan jag gjort. Det är så gott att kunna kryssa av i mitt huvud, för tro nu inte att jag skriver ner och doumenterar allt. nej då, jag bara vet……….så idag skriver jag CHECK i mitt huvdet för första punkten på målplanen.

Idag är det nämligen dags för första delen av min fotokurs som jag berättade om här. Jag vill lära mig mer om MIN kamera och mitt bildspråk. Det är spännande men skrämmande att ge sig ut på något som jag inte ens vet om jag klarar av. Autofocus är ju bra på sitt sätt .