Vuxenmamman berättar om att ha ett barn med problem i skolan

Idag ska jag berätta om min yngsta sons kamp för sin rätt i skolan. Jag gör det med godkännade från honom. Det är en lång berättelse men jag ber er läsa för det är ett viktigt budskap som jag vill skicka ut om barn med svårigheter i skolan. Min son hade problem att leva upp till det man skulle  i skolan. Han hade svårt för att koncentera sig med påföljd av att han fick problem med att  lära sig läsa, räkna och klara av det sociala spelet. Han stämplades snabbt som omogen och ointresserad av de lärarna som han hade då. Jag menar inte att klanka ner på alla lärare och alla skolor. Jag vet att det finns de skolor som kan sin sak. Vi hade kanske bara otur…..

Vi har  pga L2:s problem gått många ronder med lärare, rektorer och all annan personal under hela hans skolgång. Det har varit ett rent helvete kan jag milt säga. Jag har fått slåss som en tigrinna för min lilla unge från det att han var sju  år. Men hur jag än kämpade så hamnade vi bara  i en återvändsgränd i skolans värld. De försökte bortförklara hans problem med omognad, lathet och i vissa fall  påstod skolan att han inte hade den motivation som krävdes för att lära sig. Han har både kännt sig stämplad som dum i huvudet, som bråkstake och en djävligt störig unge. Han har skickats ut från klassrummen med skällsord från lärare och han har oerhört stora mängder läxor där han skulle ta igen det han inte hann göra  i skolan. Det var oerhört tragiskt i många år. När han fyllde 11år hade han bara en sak på sin önskelista. Tänk er hur förskäckligt det känns när han säger: ”Mamma jag önskar mig bara en ny hjärna”. Vid 12 års ålder utryckte han att han inte ville leva mer, tyckte att det var meningslöst eftersom han var så korkad. Han låg långt ifrån de kunskapmål han skulle  nå och för varje år i skolan så tappade han mer och mer självkänsla, självförtroende och motivation. Då fick jag nog…..

Eftersom vi som mamma och pappa aldrig trodde på att det skulle vara så ”enkelt” som lärarna påstod så bestämde jag mig för att nog fick vara nog. Vi hade hela tiden förstått att han hade en dysfunktion och jag skaffade mig information och kunskap om det  jag trodde det var. Detta skrattade lärarna  åt. Vi fick höra att vi skulle lugna ner oss och man sa till och med till oss att vi verkligen inte visste vad vi pratade om. Efter mycket tjat och ett evigt jagande av lärare och rektorer krävde jag till slut att han skulle få göra tester för att få besked om vad hans problematik bestod av. Även här fick jag bråka mig till det för hans skull. Skolan tyckte det var onödigt. Men jag hotade med att anmäla skolan till skolverket och gå till media. Då fick jag äntligen som jag ville. Jag kan lungt påstå att jag inte var en populär mamma där och då.

Alla tester gjordes under ett halvår. Han hade ingen diagnos av det som slarvigt kallas ”bokstavsbarn”, vilket förvånade lärarna. Däremot så hade han både dyslexi (läs och skrivsvårigheter) och dyskalkyli (matematiksvårigheter), detta förvånade också lärarna. Det vi också fick veta var att han hade ett högt IQ för sin ålder. Så enligt psykiatrikern Björn Adler som utredde L2 fick vi en förklaring av att vår son var att betrakta som den vassaste datorn fast han  saknade bildskärm. Han hade inte en chans att lyckas med de metoder man valde och hade valt i sex årskurser. Han skulle inte sitta i hjälpklasser med barn som hade en helt annan problematik än vad han hade. Han skulle ha enskild hjälp och specialanpassad undervisning. Han skulle inte sitta hemma och slita med saker som han inte rimligen skulle kunna lära sig. Undervisningen skulle indivuellt anpassas.

Så när han började i sjunde klass fick han äntligen ett lärarteam som ville hjälpa honom. Björn Adler instruerade läararna vilken pedagogik som gällde. Sonen hade själv bevis på att han inte kunde hjälpa om han inte hängde med i stora dragningar eller att han inte kunde förväntas klara av samma press vid skriftliga prov. Han visste att han hade rätt till hjälp. Som tur var så fick han en mentor som vågade ta kriget med honom, kriget som verkligen behövdes för att han skulle ta sitt ansvar för skolarbetet. Han fick genom henne lära sig att han måste tala om när han inte förstod eller hängde med. Det är nämligen också lite bekvämt att stänga av alla mottagarkanaler som elev när man har varit med om det han fått uppleva under de sex första åren i skolan. Det viktigaste han lärde sig var att han alltid behövde kämpa lite mer än alla andra för att lyckas.Vi som föräldrar fick ligga på som gallärslavar för att han skulle orka. Tjatet och gnatet upphörde såklart inte. Vi fick gå många många kamper med honom. Vi fällde många tårar både han och jag. Vi grät när han behandlades illa av kamrater, vi grät när han inte orkade. Jag grät när jag knappt hade ork att stå på benen efter ytterligare ett samtal till eller från skolan. Men jag hade bestämt mig för att han skulle få gå ut grundskolan som en vinnare i sitt livs kamp. Den där han vann över sitt eget dåliga självförtroende och sin låga självkänsla. Och det gjorde han!!!!

Idag går han precis den gymnasielinje han ville gå. Han kom in på sina betyg för han fick bra betyg som låg långt över medel. Något som tre år tidigare verkade helt främmande. Han kämpade och fightades med sig själv hela högstadietiden ut. Det var inte lätt men idag tycker han att det var värt det. Det hade inte varit möjligt om det inte hade varit för att han fick bra lärare, och kanske också för att han har en mamma som är värre än värst och som aldrig någonsin ger sig. Idag har han massor av vänner och är populär bland både lärare och elever. Han älskar verkligen sin skola.Vi får fortfarande tjata och gnata om skolarbetet men det är inget mot hur det varit innan. Han går på en skola som tar hänsyn till hans problem och som ser det som en naturlig sak att berömma honom mer än de skäller på honom. Jag är så stolt över min son. När jag tänker på vad han utvecklats till så svämmar mitt hjärta över av kärlek för honom. Jag är så glad att fler och fler också ser hans fördelar. Han har ett välutvecklat bildseende som väl kompenserar hans dyslexi. Han har också mognat till att vilja berätta sin historia och hjälpa andra. Jag bara hoppas att han orkar fortsätta skriva i den bloggen. Han skäms inte för sina hinder och han skyller mindre och mindre på dessa. Han tar sitt ansvar.

Ni som följt mitt äventyr med skolan vet att jag vandrat mer i motvind än i medvind. Men det har gjort mig stark och övertygad om att en tigrinna till mamma blir bönhörd i slutändan. Vi har fått överbevisa skolan om att vårt barn inte är omotiverad och lat, utan har en dysfunktion som hindrat honom från att lyckas. Jag har inga problem att berätta min historia, och det har gjort att jag kommit i kontakt med många föräldrar som har det ungefär som vi hade det. Jag har hört om hårresande historier som fått mig att gråta för deras skull. Jag tycker så synd om dessa barn och ungdomar som inte blir förstådda och hjälpta. Men jag våndas också med deras föräldrar. Några av dessa föräldrar har slutat kämpa innan dom nått sitt mål och deras barn har blivit dömda på förhand. Deras barn har tvingats gå ut skolan utan godkännda betyg i grundskolan. Det är inte rättvist i dagens skola. Det är inte rättvist att lärarna inte har så mycket kunskap, resurser och tid så att dom hinner och kan hjälpa alla barn.

Jag upphör aldrig att förvåna mig över hur illa barn/ungdomar kan behandlas i dagens skola. Alla skolor har verkligen inte tagit steget fullt ut då det gäller att ta hand om barn med skriv- och lässvårigheter. Jag har läst massor av böcker och artiklar om detta problem. Det som har förbluffat mig mest i dessa är att där finns så många elever som kommer ändå till gymnasieskolan utan att de har fått göra en utredning. Och då undrar jag hur elever kan komma så långt i dagens skolsystem utan att grundskolans lärare har reagerat? Jag har också läst om hur elever i gymnasieåldern stämmer sin gamla skola för att de har förvägrats rätt hjälp. Men är det inte hela skolsystemet som måste få en stämning på sig?

Nu uppmanar jag alla föräldrar till att bli mer aktiva och bli mer krävande i skolan. Jag uppmanar alla att inte ta lärarnas kompetens för givet för de kan verkligen inte allt. De känner inte ditt barn lika bra som du gör. Du måste som förälder hjälpa dom på traven, för dom vill väl. Om du som mamma eller pappa märker att ditt barn inte har lätt för att ta in stora mängder med information, inte kan klara av matematiken när den kräver längre uträkningar, förutsätt inte att ditt barn bara är lat eller inte har förmågan. Kräv att ditt barn ska utredas och gör det i god tid. Det är vanligare än vad du tror med dyslexi eller dyskalkyli. Låt inte ditt barn komma ändå upp i gymnasiet innan du gör något. Gör det så fort tanken slår dig, för det är bättre att veta än att förvägra ditt barn en vettig skolgång.

Och det är värt det………