Vuxenmamman fryser nog ihjäl….

Men hur kallt kan det få lov att bli? Jag håller på att förfrysa. Hela dagen har jag gått och småhuttrat och tänkt att jag kanske bara var trött. Men jag kunde konstatera att det verkligen är svinkallt ute, typ minst -100 grader skulle jag tro. Som tur är så har vi en öppen spis som kommer att få gå för fulla muggar ikväll.

Jag drar mig alltid för att tända en brasa för då vet jag ju vilken klagolåt det kommer bli här hemma hela kvällen. För vi kommer ”slåss” om vem som ska fylla på ved och peta in en pinne i brasan. Alltid detta smågnabb om just dettas- vi borde väl kunna vara nöjda och glada över att vi har en öppen spis. Men icke sa nicke- i denna familjen blir det alltid en kamp om vem som hämtade ved och la in ved sist. Suck……

En annan sak som det också kan ”smågnabbas” om är hur varmt respektive kallt det ska vara i sovrummet. Min man vill ha det varmt och vill helst till råga på allt ha ”pyjamas” på sig där under sitt duntäcke. Jag vill absolut inte ha det varmt och jag sover som gud skapade mig. Ok, ibland har jag raggsockar på mig, men då är det verkligen kallt , typ minst -200 grader eller något i närheten.

Men borde inte en kvinna i min ålder ha företräde till att bestämma en sån sak? Jag menar att om man fryser så kan man ju ta på sig fler kläder och extra täcken. Hur svårt kan det vara. Inte ska väl jag behöva ligga där och pusta och frusta av svettningar trots att där inte finns ett plagg att ta av. Jag röstar för att den som fryser får böja sig för den som är varm. Visst håller ni med mig???

Vuxenmamman har läst ”Allt eller inget”

Nu har jag läst Rickard Engfors bok ”Allt eller inget”. Det har varit en resa i hans värld, en värld fylld av ångest, fester, missbruk och personlig utveckling. Den var stundtals en riktigt bra bok men dessvärre också emellanåt lite tjatig. Men sammantaget är boken mycket bra.

Att ständigt gå omkring och känna att man måste få kickar av något för att vara levande kan inte vara så kul, men jag tror att det är vanligare än vad man tror. Människor i min närhet söker sådana kickar på många olika sätt. Det finns de personer som håller på att ”städa ihjäl sig” för att känna sig levande, andra tränar som galningar eller har ett ständigt behov av att renovera eller möblera om. Det finns de som shoppar för att fylla ett tomrum och det finns många som har sociala aktiviteter i tid och otid. Det finns också de personer som jobbar ihjäl sig, som har ett liv för att kunna jobba.  Jag har ju såklart mina egenheter och mitt sätt att slå ihjäl en tristess. Vi har alla våra egenheter. Det kan inte hjälpas men jag måste erkänna att Rickards bok ger mig en fetsmäll mitt i nyllet. Det är dags att stanna upp och fundera på varför jag gör vissa saker och varför mitt beteende är som det är. Det här med att vila och att ha tråkigt är också viktigt. Så viktigt att det faktiskt handlar om liv och död.

Rickard summerar sin bok på ett underbart och mycket tänkvärt sätt:

”Jag kommer alltid vara en person som älskar att ha för många bollar i luften. Jag kommer antagligen också alltid vara en person som har svårt att skilja på arbete och privatliv. Jag har förmånen att att få jobba med saker som jag älskar. Jag njuter när kreativiteten flödar. Det kan vara hälsosamt. Ibland. Jag har även blivit en expert på att inte göra ett dugg. Isolera mig från omvärlden. Stänga av telefonen och bädda ner mig i soffan. Det kan också vara hälsosamt. Ibland.

Min tillvaro har alltid varit antingen eller. Allt eller inget. Av eller på. Svart eller vitt. Inga mellanlägen. Inga gråzoner. Så är det fotfarande. Med den avgörande skillnaden att jag nu faktiskt är medveten om det. Ytterligheterna fungerar effektivt som bränsle med det gäller att hitta balansen. Det är det stora utmaningen. Gråzonerna är livsviktiga. Numera försöker jag dagligen hitta dessa mellanlägen. Att inte skrämmas av vardagen. Lite tristess är faktiskt hälsosamt. Ibland. (Rickard Engfors, 2011, Nordstedts)”

Läs boken om ni vågar fundera över varför du gör saker bara för att du ska, och för att du inte vågar ha tråkigt.

 

Vuxenmamman och sporten

Jag kan inte riktigt förstå det här med att sporten hela tiden skyller på tränarna så fort det inte går bra. Enligt mitt sätt att se på det så är aldrig en idrottsledare starkare än sina spelare. Senast i raden av sparkade idrottsledare är tränaren i Djurgården, Hardy Nilsson.

Inte för att jag vare sig bryr mig om sporten eller om just ishockeyn men jag undrar hur det kan vara så att man alltid ser det som att det är ledarens fel? Hörde på morgonnyheterna att en i ledningen uttryckte det som att ”Det går så dåligt just nu så vi var tvingade till att göra något”. Och då fick tränaren sparken….Jag fattar det inte hur det går ihop. Kan det inte vara spelarnas kvalitet det är fel på? Är det kanske så att laget som helhet helt enkelt inte håller måttet för den serien dom spelar i. Ibland undrar jag om ledningen i en idrottsklubb alltid är ”hemmablind” för det verkar nämligen så.

Kanske borde man istället inom sporten hitta ett ny typ av komplement till tränarna i form av en mental coach eller en management konsult som jobbar med teamutvecklande insatser. Coacher som hjälper spelarna förstå att det antingen är dags att lägga ner sin idrottskarriär eller ge järnet för laget. Eller organisationskonsulter som jobbar med gruppstärkande  aktiviteter istället för att förvänta sig att en idrottsledare ska kunna båda sakerna. Enligt mig så är en hockeytränare bra på hur hockey ska liras och kanske inte kompetent nog att jobba med de personligt stärkande aktiviteterna. Det är nämligen en stor skillnad.

Eller är det så att företagen borde ta efter sporten. För det kanske är sporten som har rätt. Man kanske ska sparka chefen när det inte går bra för ett företag. Kan det vara så att sporten är ett föredöme?

Jag måste nog fundera på detta ett tag……vad tror ni?

 

Vuxenmamman får hjälp

Idag har jag fått hjälp att nå mitt fitnessmål. Mina ben har sprungit med mig!

Det var i princip tomt vid löpbandet på gymmet idag. Jag vet inte vad som hände men jag fick en sådan lust att prova på att springa. Så jag bara lyssnade på benen och framför allt mina knän som sa: Du kan, du kan, ta det bara försiktigt och ”Don´t overdo it”. Därför gick jag två minuter sen sprang jag i en minut. Så gjorde jag i tjugo minuter. Jag är så stolt över mig själv för detta har jag inte gjort sedan jag blev knäskadad som 17 åring. Och det är väldigt länge sedan.

Min vänner: JAG HAR SPRUNGIT PÅ RIKTIGT och ber nu till högre makter att mina knän inte gör ont imorgon.

Vuxenmamman får skylla sig själv

Igår berättade Yohanna om sin nya bil och samtidigt så tänkte hon tillbaka på tiden av den vilda ungdomen och deras övernattningar i sin ”skokartong” som ju faktiskt handlade om att dom sov i bilen. Jag kunde riktigt se det framför mig men ville ha bevis. Så jag utmanade henne i att visa bilder och som tack för det så lovade jag att visa galna bilder på mig och min man när vi är utklädda för att gå på 80-tals respektive 70-talsfester.

Förstår inte vad jag tänkte på när jag lovade det för ni kommer inte tro att jag är klok. Ska man gå på fest med tema så tycker jag man ska gå all in. Det gäller att dressa sig till tänderna och bjuda tillbaka för att man får komma på fest. Och det gjorde vi. Jag sydde och fixade till alla våra kläder efter att jag köpt sådana från UFF. För att min man skulle få en riktigt hårig bringa så gick jag till byns frisör och bad om lite hårklipp.Sen klistrade jag fast detta för att han skulle bli riktigt snygg till 70- tals festen. Ja jisses som vi såg ut. Men kul hade vi i alla fall.

Våra mycket goda vänner hade vars en 40 års fest och vi ville bjuda till vi med. Det är något konstigt med 40-års fester för dom blir av någon anledning alltid ”blöta” och väldigt roliga. Senast i raden var ju syrran Fnulans fest som var det roligaste på hela förra året.

Nåväl……här kommer bilderna:

80-tals fest

70-tals fest

Visst var vi fina???

Vuxenmamman är nu mätt och vägd….

Jaha hur gick det nu då? Sådär tycker jag nog.

Vågen visade endast på – 4,2 kilo. Hade nog allt önskat ett betydligt större resultat för jag har slitit rätt hårt för ”sura 4,2″. Men som jag berättade så är in plan att gå långsamt neråt och att bli vältränad samtidigt. Detta kan ni ju läsa om i mitt förra inlägg. Men å andra sidan så var måttbandet betydligt snällare. Jag har faktiskt minskat 9 cm i midjan och 2 cm på varje lår. Vad som var desto tråkigare var att jag ökat 1 cm på varje arm. Håller jag på att få muskler tro? Men gäddhänget då- hur ska det försvinna?Vill ju inte ha bodybuildning armar precis.

Nu kommer jag att faktiskt titta över hur mycket jag äter under dagen, för tränaren på gymmet menade att jag kanske äter alldeles för lite. I och för sig så tycker han att mina resultat efter en månad är utmärkta med tanke på att muskler ju väger betydligt mer än fett.

Att jobba långsiktigt med mitt mål är än så länge helt ok. Mitt mål är att vara smärt och vältränad tills min ”lille son ” tar studenten i juni 2013. Min man fyller också 50 år bara några veckor efter studentfesten så då blir det helt perfekt att ha en smal, smärt och vältränad kropp någonstans på den playan vi ska befinna oss på då. Eller vad tro ni- är det rimligt att jag har gått ner mina 17 kilo tills dess med min strategi?

Men jag kan berätta så pass mycket att jag sedan den 1/1 har gått 274 175 steg, jobbat i aerobictakt i 1107 minuter och då använt mig av 132 135 steg. Det innebär att jag har motionerat exakt 1038,53 km.  Jag har sammanlagt bränt 8900 kalorier och 530,3 gram fett. Bara en sån sak……..

Så jag är nog ganska duktig trots allt!!!!

Vuxenmamman får bevis

Idag ska jag väga och mäta mig efter en månad med träning och avhållsamhet från sötsaker. Jag tycker faktiskt att jag har varit duktig eftersom jag inte har fallit för frestelsen att äta vare sig godis eller andra onyttigheter. Men det får vi se…

Visst tvekar jag på att jag valt rätt strategi att äta som vanligt. Jag har som ni vet inte valt att gå på någon slags diet. Har tänkt att min kropp ska få ge ner i ett långsamt tempo för att hela jag ska hinna med. Träning är ju ett kapitel för sig och jag har inte kunnat träna på många år beroende på mina dåliga knän och ledvärk. Men jag har gett mig FN på att jag inte ska falla för frestelsen att följa någon bokstavskombination som  LCHF, GI eller viktväktarna. Var ett tag inne på att testa detta med pulverdieter men när jag tänkte efter så vet jag inte en enda person som klarat av att hålla sin viktnedgång efter att i månader pinat sig med dessa. Jag ska lära mig äta så som jag också vill leva i resten av mitt liv och jag ska enbart tillföra träning. Älskar man god mat och trevliga middagar så funkar det inte för mig att jämt och ständigt fundera över hur mycket fett och grädde det finns i maten. I synnerhet eftersom det nästan aldrig är jag som lagar maten i hemmet och att mitt jobb innebär att jag ofta äter lunch ute.

Jag har inte lätt för att ge ner i vikt eftersom jag fortfarande inte är 100% i balans med min medicinering. Min läkare sa vid senaste kontrollen att jag inte skulle misströsta om det inte visade sig gå så fort som jag vill. Hon menade på att min kropp reagerar långsammare än andras pga av att min ämnesomsättning inte är helt ok, men att det kommer om jag fortsätter så som jag gör. Att jag dessutom gick upp 16 kilo pga av min sjukdom på mindre än fyra månader tar också lång tid att få bort. Så jag tror att min metod ska visa sig vara en bra metod i långa loppet och jag tänker ta min envishet till hjälp.

Jag har en personlig egenskap som hjälper mig i dessa situationer. Är så fruktansvärt envis som människa och har jag bestämt mig för något så genomför jag det i princip ALLTID! Det är väldigt sällan som jag inte lyckas att nå något mål jag satt mig för och allt detta kan jag tacka min envishet för. Men såklart så är just detta en nackdel i andra läge .

Det jag för första gången också gör är att jag mäter min kropp och endast väger och mäter mig en gång i månaden. Så idag ska jag se vad min strategi gett både via måttband och våg. Håll tummarna! Kanske kommer det ett plågsamt skrivet inlägg ikväll där jag totalt ändrat strategi. Vi får se…..

Vuxenmamman och lögner

Vi tittade precis på filmen Invention of lying med min favorit Ricky Gervais. Filmen i sig var ingen höjdare men budskapet är rätt intressant. Filmen utspelar sig i en alternativ verklighet där lögner inte existerar. Alla säger sanningen och ingenting annat än sanningen. Men när den misslyckade Mark upptäcker att det går att ljuga, inser han att oärlighet har sina fördelar. I en värld där alla tar för givet att varje ord som sägs är sant, lyckas Mark ljuga sig rik och berömd.

Det får mig att fundera på hur mycket lögner det egentligen florerar runt mig och dig hela dagarna. Jag tror att det är massor av lögner runt omkring oss. Vi kallar det bara inte lögner för vi säger att vi är finkänsliga, öppna i sinnet och att vi inte dömer. Men det anser jag att vi gör hela tiden. Vi gör det inom oss i tysthet.

I filmen så säger alla rakt ut vad dom tänker och tycker om någon. Det är ju förskräckligt i sig. För hur skulle vår värld se ut om vi gjorde så alltid. Tänk er om vi bara sa rakt ut till vår chef att ”Du måste nog ta och söka dig ett nytt jobb för du är verkligen värdelös som chef”. Eller om vi sa till en bekant att ” Det var väldigt vad du blivit tjock sedan vi träffades sist”, eller ännu värre om vi sa till någon inom vår närmaste familj att ” Jag kan bara inte med dig- du är vedervärdig”. Tänk er vilket ramaskri det skulle bli…..och tänk så många människor som ständigt skulle gå runt och må dåligt.

Men……Jag tror många gånger att vi tänker så ändå och vi lägger energi på att ”prata emot vår inre känsla”.  Vem är det då som mår dåligt egentligen? Kanske vore det befriande på ett sätt…….eller inte….

Det vore helt sjukt om världen var så. Eller vad tror ni?

Vuxenmamman och familjen myser med fika

När det är lördag så måste man ju unna sig lite gott på eftermiddagen. I synnerhet om man har tränat! Jag har nämligen varit på gymmet och kört ett styrkepass och ett konditionspass genom 1 timme på löpbandet. Slog till med till med att göra plankan 5 x 30 sekunder. Så efter passet hade jag så lågt i blodsocker så att det nästan kändes som att jag skulle kunna äta en halv ko eller något liknande. Jag var tvungen till  att tillföra lite energi.

Så jag unnade mig det här:

Resten av familjen unnade sig det här eftersom deras sportpass också kräver en hel del:

Ligger man i soffan och tittar på sport hela dagen som är det klart att dom ska unna sig en semla som endast innehåller 500 kalorier. Det har dom ju förbrännt bara genom att slå på TV:n . Att dom bara orkar med så mycket träning. Skulle kanske vid närmare eftertanke köpt vars två semlor till dom.

Vuxenmamman gick igenom besiktningen

Nu sitter jag här ikväll och känner att jag äntligen nått ett mål. Jag har nämligen idag fått reda på att mina blodprover äntligen visade sig vara bra, ja nästan helt bra faktiskt. Äntligen så kan jag se framåt och njuta av att min medicin börjar fungera. Jag är så lycklig, glad och nöjd med att jag numera kan tänkas få känna mig frisk tack vare min medicin Levaxin.

Jag drabbades för ca 10 månader sedan av :Hypotyreos-den stora tröttheten. Läs gärna om detta via länken. Det kallas också för den ”dolda kvinnosjukdomen”. Därav berättar jag om detta här i bloggen. Många kan vara drabbade utan att veta om det. Känner ni igen symtomen så gå till doktorn och ta ett enkelt blodprov.

Det enda jag kan säga är att jag aldrig i mitt liv varit så trött och så utmattad som jag var då i början på förra året. Tårarna rann i tid och otid och jag var i princip oförmögen att sova på nätterna. Värken var rent ut sagt för djävlig- jag hade ont över allt.

Jag har kämpat med mig själv och fightas för att ta mig tillbaka till här jag är idag. Det är ju ingen livsfarlig sjukdom och inte heller något ovanligt. Det syns inte utan på – men det känns inuti! När man drabbas så tror man på allvar att man börjar bli ”knäpp i huvudet”. Det trodde jag med, eller jag var nästan helt övertygad om det. Har under många år gått på undersökningar för att jag har visat tendenser för denna sjukdom. Efter en mycket kämpig period i mitt liv så bröt sjukdomen ut. Det är inte ovanligt att man har det i släkten och många i min familj är drabbade.

Det har varit en tuff period i mitt liv och jag har fått gå långsamt framåt. Än är jag inte i mål men jag är nära. Jag har kunnat börja träna och jag behöver bara gå på kontroller två ggr om det närmaste året istället för som nu en gång i månaden.

Jag har haft stöd av många under detta ”pisse-år” och utan dom hade jag inte trott att det fanns en möjlighet att bli mig själv igen. Så idag skickar jag de varmaste kramarna av tacksamhet till Malin, Annika och många i min närmaste familj som orkat med mig trots att jag inte varit mig själv fullt ut. Ni har varit guld värda och det älskar jag er för!