Vuxenmamman funderar över pengar

Jag funderar mycket på det där med pengarnas makt över mig som människa. Det känns som att man likt en handboja hålls fången av hur mycket pengar det finns att tillgå och hur mycket pengar som är på gång in på kontot. Hör dagligen hur människor oroar sig för att det inte ska räcka till vad man vill ha. Det hörs också röster om att det gäller att spara och lägga undan för oförutsedda utgifter. Det verkar definitivt som att pengarna har en extrem makt över alla och envar.Dock tror jag att det är få människor som är helt utan pengar i dagens samhälle. Den utbredda socialförsäkringen gör väl att väldigt få lever i ren fattigdom dvs utan att kunna sätta mat på bordet. Det är väl tur det.

Men jag tror att vi tyvärr slänger oss med uttryck och i vissa fall till och med betraktar oss som fattiga ur perspektivet att inte kunna köpa allt vi vill ha, eller inte kan göra en utlandsresa/ år. Men är det egentligen fattigdom? Nej det är definitivt inte fattigdom. Den som uttrycker sig så vet inte vad fattigdom är!

Min upplevelse är att många personer har svårt att leva efter de rådande förhållandena. Svårt för att acceptera att andra runt omkring kan köpa sånt som man själv vill ha, eller resa dit jag också vill resa. Det är då jag tror att man som människa får den inre känslan av att vara fattig. Men det är inte fattigdom. Det är bara en indikation för att jag ”måste rätta mun efter matsäck”. Det handlar om orealistiska drömmar och om känslan av att vilja ha allt det där som glimmar framför ögonen. Vilja ha sånt som jag inte har råd till och det är inte fattigdom.

Jag önskar att jag inte tillhörde den skaran som hela tiden vill ha mer. Som hela tiden vill köpa och resa. Men det gör jag inte. Jag är en av dom. Önskar så att jag bara kunde vara nöjd med det jag har och inte titta på det som jag inte har. För hur sjukt är det inte när jag vill köpa en ny dator fast jag har en som fortfarande fungerar. Eller att jag vill ha en Iphone 4S fast jag har en fullt fungerande Iphone 3. Ännu sjukare är det att jag kan bli helt knäckt över tanken att det kanske inte blir någon utlandsresa i år. Jag var ju faktiskt på tre stycken förra året. Jag tycker egentligen i eftertankens kranka blekhet bara att jag är bortskämd och otacksam. Mycket vill ha mer.

Jag tycker riktigt illa om mig själv för att jag inte kan vara nöjd någon gång i livet. Jag skäms över mina egna tankar och mitt ha  begär. Fast jag tror att det är mänskligt. För människor måste nog ha drömmar för att kunna leva. Eller vad tror ni?

About these ads