Vuxenmamman ser ljusen, värmen och minnena

Sorgen är förlamande i sitt utryck men samtidigt har den visat sig vara sammanbindande och vacker på något sätt. Att vår by har slutit upp och uppmanat till stopp för mer våld i samhället är så fint.

Vi sörjer alla den unga killen som tragiskt lämnade oss för en vecka sedan via totalt meningslöst våld på en fest. Några av oss kände honom väl, vi känner hans föräldrar och alla hans fina vänner. Men även om många knappt visste vem han var så deltar dessa i det stöd vi alla önskar förmedla till de närmast sörjande. Det är vackert. Vi fördömer gemensamt handlingen som är fruktansvärd, förhatlig och som lämnar ett svart hål i våra hjärtan. Ingen av oss kan förlika sig med det som hänt. Men vi ser också andra saker som är så viktiga just nu. Vi ser glimtar av de minnen vi delat, vi lyssnar på musik som skapats och vi ser leendet och skrattet som han förmedlade.

Jag personligen kan minnas stunder vi haft tillsammans, skämt som har utväxlats och viktiga samtal om allvarliga saker i livet. Jag får krama om och ge mitt stöd till de anhöriga och de riktigt nära vännerna. Det känns skönt att finnas där och här för de som behöver. Kan inte i ord beskriva vilka fantastiska ungdomar vi har i den här byn. Som mangrant visar upp sitt stöd för de anhöriga och sina vänner samt framför sina hyllningar till den vi förlorat. Det är en ära att känna så vackra människor.

Ikväll har det via ett mycket fint initiativ och en konsert varit en tyst minut för honom. Det spelades musik som han skapat och hela byn tände ljus mot det meningslösa våldet. Dessvärre kunde jag inte delta vid just denna stund där musiken klingade ut. Det gör ont i mitt hjärta eftersom min egen son också var en del av denna musiken. Men jag tände ett ljus och jag sände varma tankar till honom. Under den tysta minuten kände jag tacksamhet för de många gemensamma minnena. Det var fint det med.

När jag vandrade hemåt genom byn såg jag hur ljusen brann för honom, mot våldet och för gemenskapen i vår lilla by. Det var små ljus, det var stora ljus och det var många ljus.

Jag känner mig stolt och glad av att jag bor där jag bor. Känner mig som en del av en samling varma människor som vill väl och som visar sin avsky mot våldet. Det är värmande mitt i all sorg och allt vi känner. Det är fint……

RIP

Vuxenmammans spa har öppnat

Idag har äntligen solen lyst så underbart på oss. Vid lunchtid drog jag och en kompis ut på några ärende. Svetten lackade. Jag hade nämligen långbyxor och till och med kofta med mig. Vet inte vad jag tänkte på. För när vi satte oss i bilen visade utomhustemperaturen 24 grader. Det var underbart härligt. Så vi skyndade oss i butikerna och drog hem till vårt lilla utomhusspa och solade oss en stund.

Framåt kvällskvisten så fixade min man grillmiddag som serverades utomhus. Man kan ju inte känna sig lyxigare än så. Vilken härlig dag. Man måste verkligen passa på och njuta av det underbara vädret när det visar sig från dem rätta sidan.

Vuxenmamman drömmer vidare

Helt oförbätterlig är jag………nu vet jag precis vad jag vill ha.

Hittade en bild ikväll på vad jag vill ha på vår uteplats. Är detta coolt eller är det coolt? Måste bara ha en sådan här grillplats. Det är något av det fräckaste jag sett i mitt liv. Jag tror faktiskt att om jag jobbar lite på det så kommer jag få in denna hos mig. Det hade blivit som pricken över i:et hemma hos oss. Lovar att alla i familjen håller med. Gör ni? 

Källa: thisoldhouse.org

Vuxenmamman är förvånad

Mannen såg direkt att dragkroken satt på…….”Har du använt draget?”

Hur kunde jag glömma att ta av den tänker ni? Inte så konstigt. Jag vet ju inte ens hur jag fick på den. Det fixade ju J. När han såg dragkroken så fick jag erkänna. Jag sa väldigt pedagogiskt att det jag ska berätta är något som du kommer skratta åt när du fått höra hela historian. ”Jag är inte så säker på det säger han” och jag riktigt ser hur trött han blir på mig fast ändå med en glimt i ögat. Min älskling får stå ut med massor. Han har sett mig släpa hem det ena efter det andra. Han har fått stå ut med alla mina galna projekt och kreativa idéer i snart 26 år. Han har rätt att tröttna på mina tokigheter. Han brukar säga: ”Du älsklingen du är faktiskt dyr i drift”. Till viss del får jag nog hålla med. För jag gör en massa idiotiska saker jämt och ständigt. Jag slösar inte pengar på kläder och sånt utan på annat ”lull-lull” till huset. Jag är makalös att starta upp projekt.

Men nu ska ni få höra. Han tyckte inte att det var en så tokig idé med bäddsoffan. ”Men går den in genom fönstret så får vi väl bara fixa det då”. Jag nästan svimmade. Mannen min tyckte att det är bättre att vi har något för gästerna att sova i än inget alls. Pust, då skönt. Det var ju precis min tanke. Det är pinsamt att inte ha en extra bädd. Jämt är här någon som ska sova över. Är det inte kompisar till sönerna så är det sönerna själv. Så vi behöver verkligen en extra bädd.

Nu har jag bara ett litet problem som måste övervinnas. Golvet ska målas innan någon soffa ska in dit. Min panelvägg ska också på plats. Görs det inte nu så kommer det inte blir gjort. Jag bara vet det. Så nu ber jag till högre makter att någon vänlig själ trollar dit detta i veckan. För soffeländet kan inte stå kvar mitt i hela husets hjärta……den är ju inte snyggare än vad den var i morse. Men den duger i alla fall. Med vita väggar och vit panelvägg så kan det faktiskt bli bra. Får jag sedan pyssla dit med mina hyllor och en liten skrivplats så kommer det bli toppen. Skam den som ger sig.

Så nu är jag go och glad. Har skämt bort mannen med rött vin, sallad på mozzarella och parmaskinka, och ostbricka. Det var riktigt gott och det var helt underbart att få höra att resan han gjort kommer vara ett minne för livet. Jag är så glad för hans skull men mest glad för att han är hemma igen. Mys…….

Vuxenmamman smäller av…..

Soffeländet fortsätter att spöka. Jag blir inte kvitt fanskapet.

Fritidsgården hade lovat hämta den med det gick tydligen inte att lösa. De hade ingen som kunde hjälpa till och inget släp. Sen skulle de gå på semester när gården stänger ikväll.Så nu i grevens timme finns den fortfarande här hemma. Det blir bara för mig att krypa till korset och försöka förbereda mannen på att när han kommer hem så står det en gigantisk stor bäddsoffa här och blockerar utgången till baksidan och ingången till vardagsrummet. Jag får frispel och det lär min man också få. Men det är väl inte det värsta. Det värsta är att vi verkligen inte kan ha den stående där den står.

Jaha, vad gör jag nu då. Har ringt min systerson J och frågat om han eller någon av hans kompisar vill ha den. Än så länge inget napp. Har börjat fundera på om jag ska låta mannen bestämma om vi ska skruva ut fönster och behålla den fast det känns inte helt ok. Problemet är att han inte ens kan hjälpa mig bära ut eländet utanför huset. För hans rygg är krisig och jag och sonen försökte idag och vi kunde knappt rubba den. Jag säger som jag sagt innan- det är ett förbannat åbäke och vad skulle jag med den till?

Så nu är jag förbannad igen, riktigt as förbannad rent ut sagt. Fortsättning följer…….

Mysdag för vuxenmamman

När väl beslutet var tagit med soffan så blev jag lättare om hjärtat. Ilskan och förbannelsen över mina misstag försvann i ett nafs och imorgon så hämtas soffeländet av sina nya ägare.

Finaste Emma och jag hade bokat en fika inne hos L1 idag. Han jobbar natt så han var helt nyvaken när vi kom. Men eftersom Emma hade en superfin inflyttningspresent med sig till honom och mamma en ”goodiebag” fylld av godsaker med sig så vaknade han illa kvickt.

Mina medhavda jordgubbar och vispgrädde avspisades tillsammans med en god kopp kaffe ute på hans helt ljuvliga bakgård. Det blev en massa prat om det som hänt och det var skönt att vara några stycken som fick minnas tillsammans. Det är inte lätt att mista någon i sin närhet och det är ännu svårare att bara vara 20 år och möta sorgen ensam. Vi hade det verkligen mysigt där ute eftersom solen värmde så gott. L1 gnällde ju som vanligt över att solen gassade i ögonen. Men det är jag van vid för det har han gjort sedan han var liten baby. Fattar inte hur man man vara så ljuskänslig som han är.

Lilla Majken fick också följa med till stora staden och hon tyckte där var så mycket som luktade gott. Tror nog att hon hade kunnat stanna lite till:-). En sötare hund får man leta efter. Hon är en riktig goding.

Det är så härligt när man får umgås med ungdomarna på tu man hand. Jag tänker tillbaka på alla de tröstande orden ni bloggare skrev till mig när jag var orolig över att han skulle flytta hemifrån. Ni skrev att det kommer bli så mysigt att hälsa på hos honom och att vi skulle få en annan typ av relation som var härlig. Ni hade verkligen rätt. Jag njuter varje gång jag får hälsa på hos honom. Det är fint att se hur han fixar mat, städning, jobb, skola och kompisar på ett excellent sätt. Att vi bor så nära varandra gör ju det mycket enklare och vi träffas så ofta. Men det är extra mysigt att bara åka dit på en fika. Att inte ha en massa saker som ska göras utan att bara komma dit en stund.

Imorgon kommer min man hem från Skottland och det ska bli skönt. Dagarna har verkligen gått fort. Dessvärre så har det inte blivit så mycket av alla de projekt och besök hos vänner som var planerat. När man är sjuk så får man helt enkelt ta det i första hand. Börjar känna mig riktigt bra nu. Har bara den envisa hostan kvar som inte vill ge med sig. Tröttsamt är det. Sover ju som en kratta när man hostar stup i ett. Men jag är ju inte ensam för attans så många som är sjuka just nu. Sommaren som aldrig kommer på riktigt gör att många är förkylda…..trist!

Soffeländet fortsätter spöka för Vuxenmamman

Jag gick och la mig förbannad, jag vaknade förbannad och jag är fortfarande förbannad. På mig själv. Varför gör jag alltid så ogenomtänkta saker när det kommer till mitt hem och mitt hus? Jag samlar på mig ”mög” och det är inte alltid som jag får någon användning för det. Som i detta fallet med soffan.

Vad skulle jag med den till? Jag kan ju inte skruva av fönster och dörrar var gång jag får för mig att göra något i mitt rum. Det är ju inte ens färdigt som det är nu. Jag ska både måla golv, tapetsera och sätta upp en panelvägg. Vi ska sätta upp en vägg och öppna upp en annan. Bara det är ett projekt som jag noggrant får diskutera och förhandla om för att få gjort. Så om jag mot all förmodan skulle få in den stora gigantiska soffan i mitt rum så skulle det aldrig hända något med rummet. För vem orkar med att baxa en soffa fram och tillbaka. I synnerhet som den nätt och jämt är funktionsduglig. Jag tycker dessutom att den är ful…..

Så efter noggrant övervägande bestämde jag mig för att tvätta alla kuddar, skrubba av soffan och dammsuga den. Sen har  jag ringt till byns fritidsgård och har skänkt soffan till deras lokaler. De tog tacksamt emot den för de skulle inom kort fixa till ett litet mysrum och där kunde soffan få stå. Nu står jag nästan och stampar i dörren och vill bara att de ska hämta den ögonaböj.

Smolk i bägaren för mig men till glädje för så många andra. Jag kan riktigt se hur ungdomarna kryper upp där i soffan som de fått av tant Helen. Den är i alla fall ren och praktisk för deras ändåmål. De pengarna jag fick betala för att hyra släpet är väl investerade kronor eftersom jag säkert i efterhand kommer att roa många med denna historia. Nu är bara frågan om jag ska komma undan mannens klagan. Risken är inte så stor att han läser min blogg eftersom han är i Skottland. Och när han kommer hem har jag skrivit så många nya inlägg så han lär ju aldrig orka skrolla ner i textmassan. Han är ju van vid mina upptåg om man uttrycker sig milt. Det tråkiga i allt detta är att släkt, vänner och söner får fortsätta sova på luftmadrasser ett tag till. Jag tröstar mig i alla fall med att jag hade en god tanke…..

Ja, det är väl aldrig något ont som inte har något gott med sig. Kanske har jag lärt mig något av detta. Men troligen inte. Jag säger bara, håll till godo med soffeländet. Vill aldrig ha tillbaka den…….. 

Vuxenmamman behöver hjälp för hon har nog en skruv lös….

Nu ska jag berätta en lång historia bara för att roa er lite. Jag är inte ett dugg road av den själv kan jag upplysa er om. Men jag har också en baktanke. Ni kanske kan hjälpa mig komma på ett bra sätt att lösa mitt lilla problem.

Har letat ett tag efter en bäddsoffa på blocket och idag hittade jag en som bortskänktes mot hämtning. (Se säljarens annonsbild nedan.)Jag var ganska säker på att soffan var hämtad men den fanns kvar. Jag var tydligen väldigt snabb för ingen annan hade hunnit höra av sig. Den var ju inte det snyggaste jag har sett och ej heller precis vad jag letat efter. Men med tanke på att äldsta sonen och våra gäster får sova på en luftmadrass när de hälsar på så tyckte jag att det var värt att titta på den i alla fall.

Sagt och gjort. Bestämde träff med ”säljaren” och fick en adress som jag skulle ta mig till. Insåg att jag behövde bärhjälp och Nilla ställde ju upp såklart. Jag bestämde mig för att hyra ett släp för att hämta hem soffan. När Nilla hoppar in i bilen så säger hon: ”Men har bilen ingen dragkrok?” ”Klart bilen har en dragkrok svarar jag”. Sen börjar jag fundera, men vänta lite nu. Vi har ju en sådan där manick som kan kopplas av och på. Men hur gör man det då? Försökte ett tag men hur jag än gjorde så kunde jag inte få av luckan där dragkroken ska sitta. FN……jag får väl ringa till J svor jag. Att jag inte ska klara något själv hinner jag tänka. Jodå han kom som skjuten ur en kanon för att hjälpa denna stackars kvinnan som inte har koll på något. Han hade nämligen sett mig passera några minuter innan och visste precis var jag stod. Vi fick i alla fall på draget och ett släp hyrdes. Och sen bar det iväg.

Jag hade skrivit ut en vägbeskrivning och Nilla var kartläsare…..hrmmm…..Hur som helst så körde vi fel, en omväg och hamnade på små krokiga vägar. Rakt ut på landet. Där var massor av bilar och traktorer och vägarna var SMALA. Dessutom så åkte min telefon ner under sätet och jag kunde då rakt inte sträcka mig efter den under bilfärden. Nog katisken ska det ringa precis då. Så Nilla lägger huvudet i knät på mig och rotar efter mobilen. Ja, ni kan väl gissa vad de andra trafikanterna fick för tankar när de såg vad som utspelade sig. Det var galet! Jag höll på att dö av skratt och skam där ute på bondvischan.

Vi kunde då inte förstå varför det var så många bilar där ute på landet men vi hade hamnat mitt i lantbrukets dag och alla bönder hade nog bestämt sig för en ledig dag för de fanns överallt.Väl framme vid huset där soffan fanns så konstaterar vi att på denna smala vägen finns det inte en chans att vi vare sig kan backa eller stanna eller ens röra oss utan att bli överkörda av någon bonde på väg till eller ifrån det stora eventet. Så jag får helt enkelt parkera på bästa möjliga plats och se om det möjligtvis gick att bära dit soffan. Säljaren tog vänligt emot mig och erbjöd att hennes make skulle hjälpa mig köra släpet till en lämplig plats. Så in hoppar han i bilen till en något förvånad Nilla som bara satt där och ”passade bilen”.

Soffan då….Ja den var väl inte den snyggaste jag sett och den var STOR. Gigantiskt stor och tung. Men väldigt praktisk. Visst var den sliten och så men det skulle kunna fylla sin funktion i alla fall. Så vi baxade in ”fanskapet” (ja det är nu ni kanske förstår att jag inte är helt igenom nöjd). Den får precis plats och så ska vi ge oss iväg hemåt bland skrödetröskor, traktorer och en faslig massa bilar. Ut igen på den smala krokiga vägen. Säljarens man är snäll och backar ut ekipaget till mig och sen bär det iväg hemåt igen. För jag kan inte backa med släp. Det är då jag börjar fundera på hur vi ska få in den i huset. Den är ju väldigt tung och STOR. Jag säger inget om mina tankar till Nilla, vill ju inte förstöra stämningen.

Vi kör en vända in i stan för att lämna de nybakade bullarna till sonen. Han bara tittar på mig och säger: ”Vem kör?” Ja ni förstår att förtroendet för mina släpkunskaper inte är de största. Väl hemma i lilla byn igen så ska vi bara lasta av soffan, lasta in mitt loppisfynd för att den ska bli målad hemma hos Nilla och sen ska vi ta en lugn kväll med fotboll och mys. Kan tillägga att Nilla fick backa släpet och det gick bättre än om jag skulle gjort det i alla fall.

Det är då jag verkligen förbannar mig själv för alla mina tilltag. Varför i h-vete tänker inte denna kvinnan innan hon gör något? Varför undersöker jag inte alla fakta såsom storlek kontra dörrhål osv. Nej denna kvinnan gör så många tokiga saker och jag ser och hör redan då hur  A, J och N bara skriker  och skrattar rakt ut i luften- Det är väl typiskt dig……Ja detta är typiskt mig….

För gissa vad? Soffan går inte på något sätt att få in i rummet den ska vara i. Den är FÖR STOR. Vi konkar, sliter och drar. Vi vänder på det ena hållet, det andra hållet. Vi skruvar av benen och tar av dörrar och flyttar allt som går att flytta. Soffhelvetet går inte in. Jag får nästan ett frispel. Snoret rinner, hostan hostar och svetten rinner. Jag är inte frisk och ändå så gör jag sådana här urdumma saker. L2 tycker att vi ska ta en genom fönstret men det funkar inte för vårt fönster går inte att öppna så pass mycket som det behövs.

Vi får helt enkelt ge upp efter idoga försök. Det går bara inte. Jag är då så vansinnig så att jag skulle kunna svimma mitt där jag stod. Kan knappt andas så förbannad jag är. Men det hjälper inte. Soffhelvetet går inte in för det. Så vi baxar i alla fall ut loppisfyndet till släpet. Vi lämnar av detta, lämnar av släpet och jag är så sur så jag dör.

Det är då jag inser att jag måste erkänna för J och A att detta var ännu ett idiotiskt tilltag av mig. Jag måste fråga om råd hur vi ska lösa detta. För om min man kommer hem och hittar ännu en möbel som jag släpat hem utan användningsområde så ligger jag illa till. Så är det bara.

J menar att jag får skruva ner dörrkarmarna. Det känns inte helt lockande för hur ska jag få dessa att sitta rätt sen. Och det är inte ens säkert att det funkar för det. Fler bra idéer? Nej…..såga upp en vägg…..ännu sämre förslag. A och J bara skrattar åt mig och säger….hihii..typiskt dig. Ja men jag vet väl det. Det finns bara en av mig!

L2 säger: Nu är det bara så mamma att vi måste skruva av hela fönstret. Jag bara svimmar av men jag har inget val. Imorgon måste soffan in genom fönstret eller så måste någon väldigt snabbt komma och rädda mig från eländet. För det blir ingen dans på rosor annars när mannen kommer hem . Som A sa: Den måste antingen in på sin plats eller bort illa kvickt. Eller har ni några andra käcka idéer till mig? Inte…….

Herregud om jag någon gång i livet kunde lära mig tänka före jag gör något. Så är det när snålheten bedrar visheten. Det kommer alltid en räkning i efterhand. Sanna mina ord. Gratis är inte alltid så gott!!!!

Vuxenmamman är krasslig och väldigt rastlös

Hostar, snörvlar och hostar. Tycker dagen är allmänt pestig. Har dock lyckas hålla mig sysselsatt mellan varven av vila och känner mig rätt så nöjd ändå. Jag blir så rastlös av att vara krasslig så jag håller på att krypa ur skinnet. Kan ju inte sova hela tiden.

Pernilla ringde och berättade att hon skulle komma med en hög tidningar. Kan tänka mig att hon ville få mig till att ligga stilla och vila. Hon blir tokig på mig för att jag aldrig kan vila. Men hon är precis likadan själv….

Det hon inte visste då var att jag hade en bulldeg på jäsning. Har nämligen en sådan längtan efter min äldsta son idag. Saknar honom och tänkte att jag ville överraska med lite nybakat när jag träffar honom imorgon. Tänker att det skulle vara mysigt för honom att ha några påsar med bullar i frysen och ta fram om han får gäster. Eller så får han äta allihopa själv om han vill. Det gör han som han vill. Så lagom när Nilla kom med tidningarna så var bullarna klara så jag fick åtminstone en chans att bjuda henne på nybakat. Det är man inte van vid när man kommer hem till mig. Hon tyckte att de smakade bra minsann.

Hon hade också en alldeles speciell sak med sig till mig. Jag har länge letat efter en gammal stege som jag vill ha lutande mot vårt staket runt poolen. Den ska vi ha för att hänga handdukar på. Hon hade hittat en sådan på vinden och nu ligger den här hos mig. Så fort jag blir frisk ska den skrubbas och sen målas svart. Några svarta krokar ska skruvas fast på varje sida av den till blöta badkläder. Tror faktiskt att det kan bli riktigt fint. Blir det inte bra till handdukar och badkläder vid poolen så kommer den vila mot fasaden så att några växter kan planteras för att slingra sig runt och uppför den. Oavsett vilket så blir det nog bra.

Har också hunnit göra ett (vad jag tror är) ett fynd idag. Får se om jag har ork att hämta hem den ikväll annars får det bli imorgon. Jag är ganska sliten just nu i alla fall. Men det ska jag berätta mer om när jag har mitt fynd på plats. Det kan också bli riktigt bra minsann. Gammalt och slitet men helt funktionsdugligt i alla fall ett tag.

Vuxenmamman uppmanar till deltagande i manifestation mot våldet

På lördag tänder vi ett ljus eller en marschall kl 21.00 utanför vår dörr för att markera att vi inte ställer upp på det meningslösa våldet som ökar i vårt samhälle. Det har skapats en grupp på FB som manifesterar mot våldet genom denna handling.

Tänd du också en marshall/ett ljus för alla de som fallit offer för våldet i dagens samhälle. Ställ den framför din dörr/uppfart så alla kan se att du och din familj vill göra världen bättre och att ni tänker på våldets offer och deras familjer.

Vill ni delta så anmäl gärna ert intresse på denna facebook länk. Ju fler vi är som visar vår ståndpunkt desto bättre känns det för oss alla.

I vår lilla by är vi fortfarande förkrossade över det som hände i helgen när en kille som endast var 23 år förlorade sitt liv under en misshandel. Han var en vän till familjen och en kamrat till min son.

Det är så otroligt tragiskt och ofattbart. Så visa din avsky för det fruktansvärda genom att delta. För oss inom familjen är det en självklarhet. Jag önskar att det också är det för dig och din familj.