Såg en intervju på TV4 Morgonsoffan med personer sjuka i cancer, en typ av malignt melanom. De berättade sin historia och hur kort tid av deras liv som finns kvar. Hur illa det faktiskt är att drabbas av denna sjukdom. Det finns inget botemedel men det finns en bromsmedicin mot deras sjukdom som inte skrivs ut för att det är för dyrt……
Kan man leva med sig själv som läkare om man inte skriver ut det läkemedel som finns? Är det möjligt att människor ska få dö under väntan på behandling? Självklart är det inte läkarna som sätter stopp och säger att det är för dyrt, utan det är maktkolossen Sverige som gör det.
Jag blir orolig när jag hör detta. Funderar på om vår otroligt höga beskattning inte täcker dessa kostnaderna och vad som krävs för att vi ska beakta livet som det viktigaste. Det kan väl inte handla om att människoliv ska spillas i förhållanden till satsningar på en massa andra saker i vårt samhälle. Visst är det olika ”pengapåsar” men en utbyggd järnväg, utbyggnad av fotbollsarenor, skönhetsoperationer mm är väl i jämförelser med människoliv en självklar prioriteringsmiss.
Sen kan jag också bli mycket orolig när jag hör hur cancerformen malignt melanom ökar lavinartat. Solen är farlig och jag blir mer rädd för varje dag. Min hud tål mycket sol och jag har sällan behövt smörja in mig med höga solskyddsprodukter. Har klarat mig med SPF 4- 8. Men detta har jag förändrat i år. Numera så tänker jag mer på det för jag vill inte drabbas. Jag smörjer mig numera varje gång jag ska vara ute i solen med högt skydd. Kommer aldrig mer vara ute i solen med mindre än SPF 15. Ansiktet smörjer jag in med SPF 20. Solskyddsprodukter är en sak men det handlar också om att inte exponera sig i solen under vissa timmar på dagen. Det kommer vara det svåraste för mig. Jag fullständigt älskar att ligga i min solstol och känna hur solen steker på kroppen. Det är totalt livsfarligt och det måste jag ändra på genast. Tänker inte utsätta mig för mer skada än jag redan har gjort i många många år. Att ligga i skuggan några timmar om dagen vid solsemester måste till. Det finns inget att välja på. Den härligt pepparkaksbruna kroppen är inget att ha om jag förlorar mitt liv………….
08 07 2012 kl 09:51
Vi solar nästan inte alls längre. Och väljer skuggsidan på gatorna när vi promenerar. (Det är grymt varmt!). Men det beror inte främst på att jag är rädd för hudcancer, utan för att jag inte MÅSTE utnyttja solen när den väl visar sig. För nuförtiden så finns den i överflöd.
09 07 2012 kl 00:04
Förstår ert lyxproblem
08 07 2012 kl 10:03
Nej usch.. Jag tackar för att jag aldrig gillat att pressa i solen, annars hade mina år i Grekland fördärvat mig. Fast jag har bränt mig illa vid ett par gånger. Första åren hade vi ju OLJA för att bättra på solbrännan. Senare år låg vi i skuggan under parasoll, med solskyddsfaktor och blev bruna ändå. Då inser man hur stark solen är.
09 07 2012 kl 00:04
Solen är så stark….. Försiktighet råder
08 07 2012 kl 11:26
Så klokt så! Inte helt lätt att leva efter dock. Min hud tål också en hel del sol och eftersom jag gillar trädgården är jag mycket utomhus. Bränner mig sällan och tänker därför inte på solskydd. Måste också tänka om.
Kram
09 07 2012 kl 00:03
Ja det är nog bra. Svårt först men det släpper . Kram
08 07 2012 kl 23:57
Hmmm….jeg er så egoistisk når det kommer til solen. Jeg har aldrig smurt mig ind og elsker, som du, at ligge og sole. Det kunne være man skulle tænke om, og gøre som du…..!!!! Om ikke for sin egen skyld, så for familien
Hmmmm
08 07 2012 kl 23:59
Det är viktigt ….. Gör det…
10 07 2012 kl 02:01
Jag läste doktorernas debattartikel om det där. Hemskt. Det går inte att föreställa sig hur det känns att ha sjukdomen och veta att det finns bromsmedicin men att den inte får användas i Sverige. Hemskt.
10 07 2012 kl 08:56
Ja det är helt förfärligt…….man kan inte förstå det….
10 07 2012 kl 13:14
De senaste 2½ åren har 6 stycken i familjen dött i cancer…! Okej, det var både ingifta och närstående, så alla var jag inte i familj med rent biologiskt, men i alla fall, man får sig en tankeställare + att i mitt fall har jag blivt allergis mot gnäll över små idiotiska vardagsbekymmer, jag har inte något tålamod med det längre nu när jag vet hur illa det KAN vara…!
10 07 2012 kl 20:28
Ja det är verkligen inget man skojar bort….det är allvarliga saker! Kan bara beklaga att det varit så tufft för er och de närmaste. Usch så många……
KRAM