Att tänka som en vuxenmamma

Jag bara måste dela med mig ett utdrag från ett samtal taget från serien Brothers and Sisters. Det slog bara ner i mig som en åskknall. En tanke om att vi inte alltid vet vad allas motiv är och hur högt värderade vi är som mammor.

Scenen som jag lite banalt försöker återge nedan kommer ur ett högljutt gräl under en familjemiddag där familjens offentliga person Kitty har skrivit en bok som ska publiceras. Boken handlar om hennes karriär och hur tufft det varit under en politiskprocess. Där har hon skrivit fragment om sin familjs personliga egenheter och det landar inte väl i mamma Noras sinne. Hon beskrivs nämligen som mamman som låst sig fast vid att serva familjen och slava i köket. Nora tar mycket illa vid sig för dels låter det förnedrande i hennes ögon och dels så hon vet ju inget annat. Det är så det har varit men hon vill inte offentliggöras som denna typen av kvinna. Hon vill inte betraktas som mamman som utplånade sig själv, för hon har inte sett det som det. Hon har bara gjort vad hon velat. Så här låter konversationen dem emellan:

Mamma: ”Igår när jag kom hem från vår familjemiddag så tog jag fram mina skrivna noveller”

Kitty: ”Menar du de som du skrev på din skrivarkurs?”

Mamma: ”Ja, för det är det enda jag gjort på väldigt länge som inte handlat om er barn. Jag behövde känna att jag är mer än det, att jag är talangfull och viktig”

Kitty: ”Men mamma du är familjens viktigaste person”

Mamma: ”Nej, din pappa var den som du Kitty respekterade och såg upp till, jag var bara den som körde dig till fram och tillbaka till dina balettlektioner. Sen började du din resa mot att själv bli mamma och ville ha mitt råd och min hjälp och min paprikakyckling.”

Kitty: ”Sen läste du boken jag skrivit om vår familj?’

Mamma: ”Det var inte orden du skrev om mig som gjorde mest ont i mig. Det var att jag hade börjat tro att du värdesatte mig och beundrade mig nu som vuxen eftersom du bad om mitt råd. Sen läste jag din beskrivning av mig. Det kändes som att du fortfarande bara såg mig som personen som gjorde dig tjänster.”

Kitty: ”Åh nej, mamma- så såg jag det kanske när jag var 10 eller 15 år. Men vet du vad mamma- här är min bok och jag har med mig den till dig för att jag värdesätter din åsikt. Jag vill att du ska läsa hela för jag tror inte att du läste den första sidan i boken som säger:

”Denna boken är dedikerad till min mamma Nora Walker som lärde mig att slåss och stå upp för den jag är. Utan henne skulle inte denna boken vara möjlig.”

Och varför i hela världen slog detta meningsutbyte ner som en åskknall i mig?

Jo jag känner att Nora uttrycker den fruktansvärda känslan man kan bära som mamma till vuxna barn. Den där känslan av att man bara var ett medel på ens barn väg mot vuxenlivet. Att det inte betytt mer än rena kläder,mat i magen och gratis taxi till och från aktiviteter. Att inte ens barn ska ha förstått hur mycket tid och energi man verkligen gett dem och att man gjort det för att det är så en mamma gör.

Jag bär en rädsla av att jag inte gjort tillräckligt för att nå fram med att min kärlek till dem avgjorde kampen om vem som var viktigast. Att de vann den kampen utan att veta att de var en del av en kamp. Kampen mellan att göra det som mina barn behövde eller det jag ville göra för min egen skull.

Att jag har levt för mina barn i över 20 år har varit ett lätt val. Ett val som jag aldrig kommer att ångra och aldrig kommer tycka varit fel. Denna lilla scen som utspelade sig gav mig den påminnelse jag behövde. Den väckarklockan som säger att de troligen uppskattat det och att det säkert har gjort skillnad. Det är bara det att signalerna som kommer nu när de lär sig leva sitt liv som vuxna inte alltid är så lätta att tyda. För de vet bara inte om det än……….de har inte förstått det ännu. De har nog med att bli vuxna själv.

Det ger mig ett lugn när jag konstaterar att det faktiskt räcker för mig att veta i mitt hjärta att de värderar det. Att jag vet att jag gjort det allra bästa jag kan för att de ska kunna se tillbaka på sin uppväxt och tänka att mamma gjorde så gott hon bara kunde. Mamma gav oss sina 20 år utan att ångra en endaste minut………

Det är underbart att via en banal TV- serie få den bekräftelsen man behöver. Den som säger……..det var bra nog!

About these ads