Vad betyder egentligen ett föräldrahem för dig när du blir vuxen. Är det fortfarande den trygga platsen som växte upp i. Där du bodde, hade dina nära och kära som en självklarhet. Dit du alltid kände dig välkommen och kylskåp, kaffekokare fortfarande var en del av dig. Där nyckeln öppnade dörren och du kände dig hemma oavsett tidpunkt på dygnet.
Har funderat mycket på när det övergår till någon annans hem och när jag inte längre är berättigad till nyckel, mat och fördelar man hade av att vara hemma. När växte jag från mina föräldrar och deras egendom? När passerade jag den självklarhet och blev utanför och exkluderad mina föräldrars hem?
I mitt fall så bor inte mina föräldrar kvar i mitt föräldrahem, där bor andra människor nu. Jag har inte kvar något av den känslan av att komma hem. Den är för evigt borta i och med att mina föräldrar flyttat till ett annat hus. Ett hus jag inte ens sovit en enda natt. Det är sorgligt på något sätt. Självklart är jag välkommen dit, och visst finns det vissa saker kvar där från min barndom. Men det är så få saker som får mig att minnas. Det är inte en självklarhet att öppna deras kylskåp eller sätta på en kopp kaffe längre. Det skulle jag inte ens få för mig att göra även om jag inte tror att mina föräldrar skulle tycka illa om det för en endaste sekund.
Jag skulle ändå vilja ha kvar lite mer av dåtiden. Lite av det som ger mig minnen och känslan av att det är en del av mig. Under min uppväxt var det inte vanligt att det fanns en kamera i familjen. Så det finns inte många foton från förr. Det är nog så för de flesta av oss som är födda på 60-talet och tidigare. Det är upp till min egna minneskapacitet att komma ihåg. Och hur lätt är det? Kan sakna den självklara känslan av att jag är en del av det förflutna och att jag är en del av historian i ett hus. Jag minns så lite. Vissa fragment kan komma till mig men mitt hjärta vill ha mer. Jag vill se det framför mig. Vill få en del av det igen.
Jag vill att mina barn ska känna sig hemma hos mig för alltid. Men det är ju inget jag kan garantera. Vet inte ens när det kommer att ske att det inte är hemma utan borta. När sker det och vem tar första steget till den separationen? Kommer det bli jag som säger: ”Du får gärna fråga först innan du tar av pålägget i kylen”. Eller när någon av sönerna säger: ”Ja men då ska jag väl ta och åka hem då”. Någon gång kommer detta ske. En dag i framtiden så är vi bara där. Jag och mina vuxna söner. Min förhoppning är dock att jag för alltid för dem att känna sig välkomna hem till oss oavsett var vi bor.
Tror att jag börjar bli gammal och blödig, eller snarare blödigare. Jag tar inte livet för givet längre.
27 10 2012 kl 11:41
Jeg har gjort mig de samme tanker om mit barndomshjem, og har også undret om mine store børn gør sig de tanker. Seperationen er nok en glidende overgang – en overgang du ikke bemærker, men pludselig er den der. Måske man skulle tale med ungerne om det… Nu bor vi så langt fra de fraflyttede, så de overnatter når de kommer. Dermed er de også nødt til at føle sig hjemme, sætte kaffe over, tage mad hvis de er sultne mellem måltider, gå ind og ud af døren uden at banke på osv osv.
Måske kunne det også ske for dig, hvis du forbybede dig i dem du har.
I mit barndomshjem blev der taget mange billeder, men der er også mange situationer, hvor der ikke er taget billeder. Sjovt nok dukker der minder op, som ikke nødvendigvis er relateret til billeder, når jeg sidder og kigger på dem
Ha en trevlig helg
27 10 2012 kl 15:02
Jag tror absolut att det är värt att prata med barnen om det. För det är inte självklart. De måste känna sig hemma.
Klart att de bilderna ger andra minnen. Ibland minns man inte det som är på bilden.
Önskar också dig en trevlig kväll.
KRAM
27 10 2012 kl 13:57
Jamen det är väl inte så ofta nu för tiden som man bor kvar i samma hus hela livet? Det var nog vanligare förr, fast jag kan förstå vad du menar.
Imorgon ska vi hem till min mamma o pappa, o de bor kvar i mitt föräldrahem, där jag bott sedan jag var 9 i alla fall.
Kram
27 10 2012 kl 15:04
Nej men det är ju så det är…..tror man flyttar mer nu än förr.
Ha det mysigt imorgon.
KRAM
27 10 2012 kl 14:01
Det är en del av livet. Tänk vad hemskt det skulle vara om barnen inte släppte taget om sitt föräldrahem. Självklart är barnen alltid välkomna hos sina föräldrar (i dom flesta fall i alla fall) men det hör ju till att bli vuxen att skaffa sig ett eget hem, egen familj och ett eget liv. Det hör också till åldern att man börjar tänka tillbaka och vill minnas mer och mer ju äldre man blir. Man vill liksom hålla fast vid det som var och man blir mer och mer mån om att hålla kontakten med sina släktingar. Allt sånt blir så mycket viktigare. Men minnena finns ju kvar, och man minns mer och mer när man pratar med sina anhöriga som fanns med på den tiden, och då blir minnena så mycket större. Och det bästa med det är att dom tråkiga minnena liksom bleknar och det är dom trevliga minnena som blir viktiga, som man kan njuta av. KRAM!
27 10 2012 kl 15:09
Klart man flyttar och har egen familj. Det är inte riktigt det jag menar. För det hör verkligen till livet.
Minnena är mer det jag tänker på. Minnena förknippade till barndomen. Men det är ju så olika man minns. En del minns vi fysiska platser, andra vi ljud och musik, några via bilder och byggnader.
Tror precis att det är så att åldern får en att vilja minnas.
KRAM