Vuxenmamman tänker: Om jag syns och hörs lever jag då?

Läste en fantastisk krönika skriven av Mia Skäringer idag. Det fick mig att fundera på det här med att måla upp en lyckofasad och baksidan av det myntet.

Fasaden av lyckan, av det glamorösa och det perfekta livet gör mig sorgsen. Ännu värre är de ”bilder” som kablas ut via sociala medier av raka motsatsen. Där människor på ett humoristiskt sätt talar nedlåtande om sig själv. Där det skrivs om personliga egenskaper, egenheter och utseende för att troligen få sympatier eller bekräftelse av att det är ok att fortsätta vara på ett sätt och se ut på ett visst sätt. Jag anser att det är två ytterligheter av ett enormt bekräftelsebehov. När det om och om igen sker från samma person så borde vi sluta skratta åt det och istället sträcka ut en hand och leda personen till egenterapi. Vad står det egentligen för och vad ger det för signaler till personens inre?

Jag tror, utan att veta, att det handlar om att människor har svårt att förstå sin egen ”litenhet” i det stora hela av livet. Att det finns en önskan om att göra skillnad, att betyda något speciellt och att ha en vilja att synas. Det  är inte sunt. För mig betyder det egentligen bara att man som person inte har förmågan att göra en inre resa för utveckling och att man har svårt för att vara nöjd med det man har. Det är en fasad som bara är på väg att rämna. Det är bara en fråga om NÄR det kommer att ske inte OM.

Vi hamnar alla där ibland. I bekräftelsernas behovsstyrda värld. Där vi på bloggar, på twitter, instagram och facebook skriker ut vår lycka, eller vårt humoristiska vemod över degmagar, tjockiskänslor och misslyckade föräldraskap. Det är förmodligen ett sätt för oss att överleva det att vara en ”vanlig människa” av kött och blod. Jag tycker det är viktigt att vi alla reflekterar över vad det är vi skriver och vad det är vi säger till oss själv genom dessa texter. Vi måste våga möta våra inre demoner om känslan av otillräcklighet för att växa som vuxen.

Tyvärr tror jag att sociala medier föder och göder fler och fler bekräftelsenarkomaner. På dessa forum har alla full möjlighet och ”öppet blås” till ytligheternas dans. Där kan vi vältra oss i humoristiskt baktalande av både oss själva och av andra. Vi kan på facebook locka fram både avundsjuka och ömkan.

Så är livet nu 2013 där sociala medier inte längre är framtiden utan tvärtom, här och nu. Det är bara att vänja sig, värja sig och ta ett beslut om var jag står.

 

Vår eller sommar undrar Vuxenmamman

Är det sommar eller vår? Bikiniväder på eftermiddagen och jacka på morgonen. Vilka skor? Vilken jacka? Vilken tröja under lilla koftan? Trekvartsbyxor, jeans eller kjol?

Ja det är sannerligen inte enkelt att välja en klädkod som håller hela dagen. Blir tokig!

Men det positiva är att när jag går till jobbet så är det lite kyligt och jag kan tänka att det nog blir rätt bra ändå. För sommar är det då inte. På vägen hemåt tänker jag att sommaren visst är här och att det gäller att snabbt ta sig hem för en stund i solstolen. Så vi upplever nog både vår och sommar på samma gång. Det måste ju vara bra??

Skaffa dig en hobby tycker Vuxenmamman

Nu är maj ”insjunget” igen trots att magnoliorna inte stod i full blom och vinden var bitande kylig. Sonen stod på trappan i Lund med sin kör och detta året satt jag hemma i soffan och njöt av föreställningen. Fick både gåshud och tårar i ögonen. Min nu vuxne son, högtidligt klädd, på historiska marker och i anrik kör. Man kan inte vara mer stolt än så som mamma och pappa. Här är en bild tagen av hans körkamrat mitt under förberedelserna inför TV-sändningen.

Det här med att ha en hobby är så viktigt. Jag ser på mina söner och konstaterar att de är lyckliga när de sysslar med sina intressen. L1 strålar i kapp med sin kör och engagerar sig till 100% för att utföra sitt uppdrag med bravur. L2 jobbar med sin kamera och tar de mest fantastiska bilderna. Han redigerar och fixar så att de blir vackra resultat. Han tar foto för företag, på fester, dop och på modeller. Även han är engagerad i det han gör. Det gläder mig och gör mig stolt. Att ha en riktig hobby är viktigt för att orka med vardagslivet och allt ansvar det innebär.

Och jag stickar vidare här hemma. Just nu har jag färdigställt ett projekt som jag blev riktigt nöjd med. Fäst trådar, sytt ihop och satt i knappar. Att syssla med handarbete är mer avkopplande än något annat jag någonsin gjort. Kan ”försvinna bort” några timmar. Behöver inte känna stress och press utan bara ren och skär glädje när jag stickar varv efter varv. Det är som terapi på något sätt.

Efter år av stress och press så inser jag hur lite jag har kopplat av under åren som gått. Har jag inte läst kurser på universitetet parallellt med mitt heltidsarbete så har jag stressat från den ena aktiviteten till den andra. Stressen har varit total i princip hela mitt liv. Så kan man inte leva i förlängningen. Inte när kroppen säger ifrån och hjärnan protesterar. Trots att personer i min närhet behöver min hjälp eller ”vänner” frågar om tips och råd om än det ena  och än det andra så måste jag säga nej mer och mer. Orkar inte längre höra om allas problem och försöka hitta en lösning på dessa. Jag gör numera bara det jag vill, orkar och kan. Mer än så blir det inte. Inledningsvis hade jag svårt för det. Skämdes när jag sa att jag inte orkade, eller ville. Men det gör jag inte längre. Idag säger jag mer nej till andra och mer ja till mig själv. Det är ett stort framsteg. Stickningen har hjälpt mig förstå att jag måste göra sådant som gör mig själv glad och som får mig att koppla av. Det är en stor glädje i detta.

Så jag kan konstatera att mina söner egentligen är bättre på att göra roliga saker för sin egen skull än vad deras mamma varit. Måtte dom fortsätta så i livet.  Fortsätta med att prioritera sig själv och sitt intresse och inte böja sig för andras behov. Jag hoppas att jag har lärt dom något genom att bejaka deras vilja att delta i aktiviteter under uppväxten. Men mest troligt har dom tittat på sin pappa som är en mästare på att markera var gränsen går för andras behov. Det är nog mest han som lärt oss alla. Tacksamt säger jag att det faktiskt går att lära gamla hundar sitta. 

 

Och vad jag längtar säger Vuxenmamman

Det finns så mycket att vara glad för och så fina saker att se framemot. Strax ska yngsta sonen ta studenten och vi ska ha fest för honom. Han är så välförtjänt av en hejdundrande fest. Mitt  ”lilla hjärta” som fått kämpa så mycket hårdare än många andra (det kan ni läsa om här). Som fått acceptera spott och spe genom åren på grund av okunskap och lättja i skolans värld vad det gäller dyslexi och dyskalkyli. Nu står han snart där på trappan men näst intill overkligt bra betyg och han kommer garanterat vråla ”Sjung om studentens lycka dagar” i kör med sina skolkamrater . Vilken härlig dag det kommer bli för honom, för oss och alla inbjudna.

Men även den lyckan har ju en baksida. Det fulla ansvaret och livet som fullt ut vuxen är ju både skrämmande och förpliktande. Han vill inte ens sluta på skolan. Men han har planer och är duktig på att sätta mål. Han vet vad han vill och hans tre år på gymnasiet har fått honom att blomma ut och bejaka hela sig själv. Den skolan han gått på har gett honom mer på tre år än alla nio år i grundskolan klarade av att leverera. Så nu ska vi fira. Fira honom likt den prins han är. Inbjudningskorten är skickade och planerna börjar ta form.

Jag har bara så förskräckligt mycket att fixa bara inför festen. Men just nu har jag så ont i min kropp och är allmänt pipig så det blir nästan inget gjort. Om det är ”stickskador”, fibromyalgin eller bara ett virus har jag ingen aning om. Det kan vara en kombination av allt tillsammans. Har bara skav och värk i hela kroppen. Får känslan av vanmakt och jag bara hatar att stoppa i mig tabletter varenda dag för att överhuvudtaget kunna göra någon nytta här hemma. Att inte kunna sätta igång med alla mina trädgårdsprojekt gör att jag skulle vilja sitta helgerna igenom och bara sticka. Men inte ens det kan jag göra. Händerna domnar, bäckenet värker och axlarna slokar. Ja, hela jag slokar lite nog just nu.

Men jag är snart på banan igen. Jag tar tag i trädgården, fixar förberedelserna som jag ska stå för. Ordnar överraskningar som sig bör och ger inte upp. För snart ska vi ha världens härligaste dag. Längtar och får nästan ”ståpäls” på armarna bara jag tänker på det.

När något rätt blir till fel hos en Vuxenmamma

Jag är nöjd och jag är glad. Står med båda fötterna på jorden och kan ta mig fram i livet utan att ha ont i kroppen. Det är ett stort framsteg om jag tittar ett år tillbaka i tiden. Men trots att det är fredagskväll och allt är som det ska, så är något fel. Det gnager inom mig och jag känner mig orolig utan att veta för vad. Det är nog egentligen sådan jag är som person. Vissa dagar är bara inte mina dagar. Så är det…..

Har konstaterat att jag inte är stresstålig längre. Påverkas enormt negativt av det som jag med lätthet hanterade förr. Tänker att det nästan känns som baksmälla från igår då allt gick i ett rysligt tempo. Visst var det en toppen dag på alla sätt men den innebar många mil i bil, shopping av en stundande students kläder och frisör besök för mig själv på kvällen. Allt gick precis som på räls och jag kände mig verkligen nöjd och glad när jag gick till sängs igår.

När jag vaknade imorse så bara visste jag att det inte alls var en bra dag idag. Kunde nästan ta på det adrenalinpåslag jag i princip hade hela dagen igår. Det var som om jag hade ett skavsår inombords.

En del tänker säkert att det beror på att jag blivit äldre eller att jag har för mycket omkring mig på jobbet. Men jag tror faktiskt inte att det är det. Idag är något trasigt inom mig bara. Felet eller kortslutningen uppstår alltid när mina starka sidor också blir mina svaga. Det blir så ibland med mig och jag får acceptera det. Får försöka hitta balans och säga nej till vissa saker så att dagarna inte blir så proppfulla som igår. Jag tåler det helt enkelt inte längre. Hade jag inte vetat bättre så hade jag kunnat svära på att jag får en slags eksem eller utslag inombords. Små små knottror som kliar skaver och endast kan läkas av förändrat beteende.

Får skärpa mig helt enkelt. Måste jobba på att leta efter mitt eget lugn mitt i ett öppet och stormande hav.  Gör man fel så får man göra om och göra rätt. Det är så det får bli….

 

Jag är en riktig nörd säger Vuxenmamman

Erkänner här och nu att jag är en riktig nörd. En sticknörd. Och detta säger jag med stolthet och tackar Catja för att hon inledde mig i detta beroendet.

Är en sk ”återfallsförbrytare” eller kanske snarare en ” på nytt-född stickare”. I början på 80-talet stickade jag väldigt mycket. Stora tjocka och underbara mohair tröjor. Ju störrre stickor  och ju enklare mönster desto bättre tänkte jag då. Idag tänker jag precis tvärtom. Tunna stickor med massor av mönster och klurigheter är det som triggar mig mest. Sen kom barnen och tiden räckte inte till så jag slutade helt enkelt med det.

Som person har jag blivit helt fixerad och helt betagen av garn, stickor, mönster och egentid. Det är som att det är en inre resa som startat. Jag kan nämligen numera sitta still i timmar och det har jag nog inte klarat av i hela mitt liv. Det är till och med så att min man vid flera tillfällen påtalat att han är förvånad över att jag verkligen har den egenskapen .

Stickningen ger mig så mycket lugn och ro i själen. Det är meditativt, rogivande och otroligt roligt. Jag kan knappt sluta när jag väl börjar. Stickar vart än jag befinner mig och skyndar mig hem från jobbet för att få ta tag i det där alstert som är på gång just nu. Lyssnar på stickpodden, lusläser stickbloggar, diskuterar garn och stickor på forum och med vänner. Och jag njuter av varenda sekund.

Stickade alldeles nyligen ett härligt babyset och just nu håller jag på med en cardigan till mig själv. Herregud så roligt jag har det!

Vill du hänga på denna boom?

I´m alive säger Vuxenmamman

Det är på riktigt, det är sant och det är med ett fnitter jag konstaterar att det är sol utanför mina fönster. Jag känner för att kasta mig ut och börja riva och slita i uteplats, växthus och pool. Vill inte missa en sekund av vårt paradis som finns precis där utanför. När jag tittar ut genom fönstret så finns hela härligheten framför mig. Redo för att inta. Känner att jag börjar leva upp på riktigt tack vare solen. Att vinterdvalan är ett minne blott. Det känns på riktigt nu. Det är vår och alldeles runt hörnet väntar den underbara sommaren. Som jag längtat och som jag kommer njuta.

Jag har så mycket att vara glad för just nu. Min familj, min fina man och mina helt underbara söner och deras flickvänner gör mig så lycklig. Har ett jobb där jag gör skillnad för många. Där jag varje dag får bevis för att jag duger och räcker till. Har vänner som vågar och vill tala om för mig att jag är värdefull och dom nära. Sånt gör livet värt att leva.

Blandar man all denna kärlek med sol, vår och trygghet i ett hem som är mitt så är det inte svårt att konstatera att: I´m the lucky one! Jag är trygg med att jag gjort bortval i mitt liv. Glad för att jag inte slösar tid och energi på människor som inte vill mig väl. För det blir så mycket mer kärlek över till de som förtjänar det.

Att känna efter hur bra jag har det får mig att le tacksamhetens leende. Ett smile som börjar i tårna och på något sätt inte tar slut. Den bara finns där. Glädjen över hur lyckligt lottad jag är och att jag har förmågan att känna glädje över det lilla.

Så välkommen härliga sol. Det var bara det som saknades för att jag skulle få lusten att skriva och känna efter igen. Det känns befriande……

Snart nog vaknar jag varje morgon till denna syn: Det ska bara städas, planteras och fixas lite först.

Än finns Vuxenmamman

Varför skriver jag inte här på bloggen? Varför finns inte orden här?

Jag kan inte skriva just nu. Har inga krafter att dokumentera vad som sker i mitt liv. Det är för rörigt, för stökigt och för mycket upp och ner. Det mesta är i dur och väldigt lite i moll. Det är glada melodier för det mesta. Jag mår bra, faktiskt riktigt förträffligt inom mig själv. Det finns så mycket nytt i mitt liv och samtidigt också några stora orosmoln i min kontext. Där i sammanhanget av livet sker det just nu.

Det finns inga överblivna ord som kan beskriva var jag befinner mig. Kan inte vara en jycklande clown och berätta om oväsentligheter när jag inte ens själv förstår väsentligheterna fullt ut. Det finns en inre process när orden som fastnar som tankar i huvudet måste värka klart och bli färdiga. Vad jag upplever är det som skapar orden är en tankekedja och än ser jag inte denna klart. Jag måste överblicka dessa mer klart så att oväsentligheterna kan bli till mer än bilder på Instagram. Det är där jag befinner mig mest just nu. I ögonblicket som fångar bilden, och där jag väljer vem jag delar det med. De som inte träffar mig där men ändå vill veta mer har troligen både min adress och mitt telefonnummer. För de andra kan jag inte vara annat än oviktig.

Jag har kommit på att jag just nu inte vill vara allmän egendom. Inte ens för min eget dokumenterande. Jag vill få välja vilka som jag delar mitt liv med. Det kommer säkert förändras framöver. Alldeles säkert. Men just nu sker det mycket runt omkring mig som inte är något att orda om. Därav pausar orden lite.

Väntar in våren, solen och alla fotoögonblick. Det är då jag kan finna texter till mina foton och mina uppleverlser. Det är då jag kan dela med mig igen. Känner inte längre för att dela ”sunkiga” mobilbilder om det inte är något extra ordinärt som inte systemkameran hinner fånga.

Så för er som undrat via mejl och sms så berättar jag att jag mår riktigt bra. Inget är fel, tokigt eller galet. Snarare tvärtom frånsett några sorgkanter. Kommer inte sluta skriva här men kommer bara skriva när orden finns där och lusten är tillbaka. För att slösa med meningslösa ord är inget för mig.

Vuxenmamman fördelar resurserna

Har hittat en bra mix av att använda min energi på rätt sätt. När jag på dagarna ”bränner” krut så tar jag igen det på kvällarna genom att vila med min stickning. Det är i princip omöjligt att spilla energi då. Jag är i min bubbla och mår bara så bra av denna mixen. Antingen så är man en spara eller slösa på livets energidepåer. Jag har alltid slösat enormt mycket på min energi. Har inte klarat av att hushålla med mina resurser. Har bara kört i fullt blås med alla krafter jag haft. Dessvärre har jag dessutom varit extremt dålig på att fylla på. Det slutar aldrig bra för någon som lever så.

Därför har jag tränat och våndats med mig själv i många år. Tagit beslut att ta bättre hand om mig själv vid otaliga tillfällen. Alla gånger har jag brutit dessa löftena till mig själv. Har egentligen aldrig förstått att det är mest jag som farit illa. Andra som stått bredvid har på alla sätt fått det dom behövt av mig och kvar har jag stått utan den minsta ork att ta hand om mig själv.

Sedan en tid har jag dock brutit detta mönster ordentligt. Jag har gjort det som min man talat om för att jag måste göra, dvs skaffa mig intresse som inte handlar om att serva eller hjälpa andra hela tiden. Han har i alla år påstått att jag inte kan vila och koppla av. Och han har haft så rätt. Jag märker det nu när jag unnar mig lata timmar i soffan varje kväll. Med min stickning, med mitt skapande och med mig själv. Till en början så hade jag enormt dåligt samvete för att jag bara satt där och ”inte gjorde något alls”. Men det har släppt.

Känner mig så lycklig när jag märker att den inneboende rastlösheten är som bortblåst. Jag behöver inte jaga runt och leta ”uppgifter” på kvällarna. Jag sitter bara lugnt i soffan som ”Tjuren Ferdinand”. Skillnaden är bara att jag inte luktar på blommor. Jag stickar numera jämt och ständigt. Bättre ”terapi” finns inte…..

Men så kommer det där ”ha-begäret”. Vill ha en massa garner hemma. Sådant som jag kan välja när andan faller på. Några tjocka garner till tröjor. Tunna garner till vantar. Vi ska inte tala om alla stickor och hjälpmedel för att göra stickningen till ett äventyr. Allt vill jag ha och helst med en enda gång. Garn är inte billigt om man vill sticka med kvalitet. Stickor är inte heller billigt då jag pga min värk i leder inte kan sticka på annat än rundstickor. Men vad gör väl det. Jag unnar mig det just nu. För att komma närmre mig själv och vad jag har behov av är viktigare än alla pengar i världen. Så numera försöker jag spara energi och slösar mindre och mindre med denna nödvändiga depå. Om ni bara visste så mycket vackra garner det finns…….det är hur lätt som helst att gå ”bananas” i den världen.

 

 

Att sedan inte huset är tipp/topp må vara hänt. Jag skiter i det rent ut sagt. Den som inte orkar se skiten får väl ta tag i den. Jag bor ju inte ensam här precis .

 

Möjligheten tar aldrig slut tänker Vuxenmamman

Hur ni funderat på att möjligheten att bli en bättre människa aldrig tar slut? Det är oftast inte så vi människor normalt tänker. Vi tänker tvärtom och ,låter oss själv komma till en punkt i livet där vi accepterar att vi är som vi är. Vi lever under vår egen dystra sanning om att det blev som det blev. Att det får duga med att jag är som jag är. Vi försöker också acceptera det och få andra att göra detsamma. Vi tänker också så om andra vi möter. De är som de är…….

Dessa tankar lekte dragkamp med min överhettade hjärna i kväll tack vara Philip Zandéns avslutande replik idag på TV:s ” Stjärnorna på slottet.” Han sa på ett så varmt och innerligt ödmjukt sätt: ” Även om jag om två år fyller 60 så tar det inte slut. Möjligheten till att bli en bra människa tar inte slut”. Han sa det så vackert att jag nästan började gråta. Det han säger är ju ingen ”rocket science” och jag vet precis att det är så det är. Men att tänka Philips tanke fullt ut får mig att nästan vilja slå en frivolt och jag upprepar för mig själv:  Det är inte kört”, än finns det tid! Jag ger jantelagarnas djävlighet en fet smäll och jag inser än en gång att vi människor i hela vårt liv måste kämpa med vår utveckling. Vi kan inte acceptera att stagnera med orden: ”Jag är som jag är”……..

Många människor gör det. Ger upp. Tänker att andra får ta mig som jag är. Som en rekyl av detta så dras vi därför från tid till annan med ett dåligt samvete för saker vi sagt, gjort eller borde ha gjort? Ganska många av oss drar på ett ok av livets gjorda misstag. Vi gör det utan att tänka steget längre och inse att av misstag lär vi oss mer om oss själva. Varje gång jag går på en mina så lär jag mig något om mig själv. Om jag vågar.

För det ska jag vara tacksam och se vad gåvan innehöll. Jag påstår alltså att alla måste träna i att tänka utvecklingens tankar livet ut.Ingen är fullkomlig. Ingen är felfri. Hur gärna jag än vill tro att det är bättre att acceptera att jag är som jag, så finns det en möjlighet att titta på sig själv i spegeln och ställa sig frågan: Vad kan jag lära mig av det här? Vilken kunskap fick jag nyss om mig själv?

Vi måste tänka på vår utveckling under hela livet. Vi måste kämpa med oss själv för att utvecklas av vår lärdom och det som kommer till oss. För om vi inte gör det så sitter vi snart där som bittra, sura och ynkliga åldringar som ingen vill ha i sin närhet. Det går fortare än man kan ana.  Plötsligt en dag så står man där med ”skägget i brevlådan” och med insikten om att det kunde varit annorlunda om jag tillåtit mig själv växa med det som skett.

Till ynklighetens land reser man helt själv. Med eller utan hjälp. Där hamnar man inte bara. Dit färdas man då inte våra medmänniskor hjälpt oss växa och utvecklas med återkoppling på vad jag sänder ut för signaler. Dit reser jag med enkel biljett om jag inte varit uppmärksam på vad jag strött för sorts salt i öppna sår. Dit åker jag inte pga av det som skett utan pga av det som inte skedde….

Det är värt att betänka att inte alla är beredda på utveckling. För det krävs oerhört mycket mod och lyhördhet. Det krävs också att man har förmågan att skilja på de som vill hjälpa dig utvecklas och de som behöver allra mest utveckling själv. Ibland lever både du, jag och våra medmänniskor i ”förnekelsens” land. Oavsett hur du än gör för att dela med dig av ett budskap till en medmänniska så måste du än en gång betänka att alla inte har förmågan att se att det är utveckling som krävs. Men möjligheten finns om man bara vågar……..

Med dessa tankarna går jag till sängs. Tänker att jag nog ändå har lärt mig en väldans massa saker idag. Förstår att jag kommer göra det imorgon också. Det kan bara bli spännande. För jag har modet och jag har viljan. Frågan är om jag är tillräckligt lyhörd?