Vår eller sommar undrar Vuxenmamman

Är det sommar eller vår? Bikiniväder på eftermiddagen och jacka på morgonen. Vilka skor? Vilken jacka? Vilken tröja under lilla koftan? Trekvartsbyxor, jeans eller kjol?

Ja det är sannerligen inte enkelt att välja en klädkod som håller hela dagen. Blir tokig!

Men det positiva är att när jag går till jobbet så är det lite kyligt och jag kan tänka att det nog blir rätt bra ändå. För sommar är det då inte. På vägen hemåt tänker jag att sommaren visst är här och att det gäller att snabbt ta sig hem för en stund i solstolen. Så vi upplever nog både vår och sommar på samma gång. Det måste ju vara bra??

Jag är en riktig nörd säger Vuxenmamman

Erkänner här och nu att jag är en riktig nörd. En sticknörd. Och detta säger jag med stolthet och tackar Catja för att hon inledde mig i detta beroendet.

Är en sk ”återfallsförbrytare” eller kanske snarare en ” på nytt-född stickare”. I början på 80-talet stickade jag väldigt mycket. Stora tjocka och underbara mohair tröjor. Ju störrre stickor  och ju enklare mönster desto bättre tänkte jag då. Idag tänker jag precis tvärtom. Tunna stickor med massor av mönster och klurigheter är det som triggar mig mest. Sen kom barnen och tiden räckte inte till så jag slutade helt enkelt med det.

Som person har jag blivit helt fixerad och helt betagen av garn, stickor, mönster och egentid. Det är som att det är en inre resa som startat. Jag kan nämligen numera sitta still i timmar och det har jag nog inte klarat av i hela mitt liv. Det är till och med så att min man vid flera tillfällen påtalat att han är förvånad över att jag verkligen har den egenskapen .

Stickningen ger mig så mycket lugn och ro i själen. Det är meditativt, rogivande och otroligt roligt. Jag kan knappt sluta när jag väl börjar. Stickar vart än jag befinner mig och skyndar mig hem från jobbet för att få ta tag i det där alstert som är på gång just nu. Lyssnar på stickpodden, lusläser stickbloggar, diskuterar garn och stickor på forum och med vänner. Och jag njuter av varenda sekund.

Stickade alldeles nyligen ett härligt babyset och just nu håller jag på med en cardigan till mig själv. Herregud så roligt jag har det!

Vill du hänga på denna boom?

Det är kallt hos Vuxenmamman

Dagarna släpar sig fram. Det blir aldrig vår. Längtar efter solen, ljuset och framför allt värmen. Det är en mörk tid som aldrig tycks ta slut. Samma visa varje år. Det gäller bara att hitta det vackra ljuset när det går.

Igår sa min son: ”Mamma, jag ska skaffa mig ett så bra jobb så jag kan välja att jobba delar av året utomlands.”. Ja, så rätt han har min son. Tänk om man bara kunde fly utomlands och hoppa över denna årstiden. Jag mår inte bra på det. Mår faktiskt inte bra överhuvudtaget. Det hade räckt så väl med det som redan är jobbigt. Vädret hade inte behövt strö salt i öppna sår.

Men det blir bättre. Klart mycket bättre bara om en månad. Det vill jag tro i alla fall. En av mina söner fyller år alldeles i slutet av februari och då brukar jag säga att hans födelsedag kommer alltid med våren. För den dagen han föddes så strålade solen in genom fönstret på BB efter en sträng vinter. Om det var våren som kom eller bara något under som talade om att min prins var född förtäljer inte historian. Det var nog helt enkelt en mix av båda.

Så håll ut alla ni som känner som jag. Snart kommer våren…..alldeles i slutet av februari!

 

Vuxenmamman ser hur sorgen blir kärlekens pris

Det är omänskligt att känna att man tvingas säga adjö till någon som man vill ha kvar för evigt. När man känner att ett adjö är mer medmänskligt och värdigt än en önskan om att hålla någon kvar. Hur man gör det utan att totalt tappa fotfästet är en obesvarad fråga för mig. Det går bara inte. Det blir bara som det blir. Det blir på mitt sätt. Mitt hjärta skriker att mormor ska stanna kvar och vara frisk igen. Vara pigg och som vanligt. Den bistra verkligen säger raka motsatsen. En vacker själ orkar snart inte kämpa mer.

Det är helt overkligt och förkrossande att se hur livet rinner ur en älskad själ. Hur ögonens glöd slocknat och andetagen blivit tyngre och tyngre. Det gör så ont så att jag bryts i tusen bitar av den saknad av kontakt jag känner när jag inte når ända fram. När det inte längre spelar någon roll hur mycket jag önskar något annat. Sorgen drabbar mig och min familj. Den sliter sönder mig och jag gör allt för att försöka inse att jag inte har något val. Jag måste gå igenom detta oavsett vad jag vill och när det blir. Det är så sorgsens ansikte ser ut.

Visst är mina känslor rent egoistiska tankar om att allt ska vara som det alltid har varit. Att familjekonstellationen även i fortsättningen ska innehålla fyra generationer som ska bli fem, sex och sju. Önskan om det helt omöjligt eviga livet är inte värdigt. Inte värdigt för en gammal sliten själ som vill vila, sova och slippa kämpa. Jag är i en fas i livet då jag inom kort kommer vara den näst äldsta generationen i min familj. Det är något jag inte ens vet hur det kommer vara. Vill inte veta, vill inte känna och vill inte uppleva det. Fast jag vet att det är så livet är. Just nu tränar jag bara i min tanke. Vi tränar alla i att klara oss utan.

Tröstar mig med att jag alltid brytt mig, alltid varit där och alltid älskat. Tänker på stunder av glädje och samförstånd. Känner än hur varma händer klappar min kind. Hur leende smittar av sig och hur glädjen finns över en delad kopp kaffe. Ser framför mig hur ögonen ler över en berättad historia om barnbarnsbarnens liv. Hur stoltheten vi känner varit delad och värdefull. Jag ser, känner och tänker goda tankar om det vi haft tillsammans jag och min mormor.

Min älskade mormor är dessvärre på väg till morfar som varit borta i 15 år. Hon har saknat honom av hela sitt hjärta. Ser framför mig hur de ska få mötas igen. Hur de kramas och tillsammans vakar över oss alla i resten av våra liv. Vi har alla varit så älskade av de båda. Nu kan de snart mötas igen och tillsammans blicka ner på oss. Stolt se på varandra och nicka instämmande över allt de skapat. Älskade är de båda oavsett var de är. Men inom kort är de i alla fall tillsammans. Det känns mitt i allt mörker väldigt ljust.

Dessa tankar tröstar mig nu när sorgen är kärlekens pris.

 

En present till Vuxenmamman

Idag fick jag den mest underbara väska jag någonsin har ägt. En väska från Thailand som Annika och Mia har köpt med ett syfte till mig. Har ni sett så fantastiska färger den har? Nästan så att man drunknar i mönstret. Inom 10 sekunder var jag förälskad i den. Kunde inte sluta ”klappa, klämma och känna” på den. I den ska jag stoppa min stickning, dra igen blixtlåset och hänga den över axeln. Helt perfekt present till mig. Bara älskar den. TACK rara vänner.

Fick också vackra buddha smycken av Annika som ska få pryda min hals vid speciella tillfällen. Är galet förtjust i dessa. Bilder kommer vid ett annat tillfälle för just nu håller jag som bäst på att lära mig mitt nya photoshop program. Sliter mitt hår och frestas att hela tiden kalla på min son för att få hjälp. Men…..han bara trycker, drar och ändrar och fixar med fotona fortare än jag hinner förstå att han redan bytt funktion. Denna gången ska jag lära mig själv. Ska kämpa för att få rätt på balans av färger och proportioner. Ska i alla fall träna lite fram tills jag inom kort påbörjar en utbildning i den ädla konsten av bildredigering och fotografisk bild på Universitetet vilket jag verkligen ser framemot. Så skam den som ger sig. Jag ska bli bra på det här! Det är inte bara till att knäppa som en galning på kameran längre utan jag ska lära mig på riktigt. Så är det……

Vuxenmamman delar budskap

Idag har jag läst något av det starkaste inlägget jag någonsin läst. Jag har bölat som en gris samtidigt som jag förbannat det samhället vi lever i och de ideal som skapas överallt via media. Jag blir totalt knäckt när jag läser Jennies inlägg. Dels för att hon går en kamp mot cancern som jag inte önskar någon men framförallt av hennes text om ”Vikten och samhället”. Önskar så att hon slapp drivas av dessa tankarna hon har om skönhetsidealet. Om hon ändå hade drivits av önskan om ett friskt liv oavsett hur hon såg ut. Vill bara krama om henne….

Vad håller vi på med i bloggsfären och på andra sociala medier? Är vi galna som skickar ut budskap om att det är viktigt att vara smal? Så viktigt så att det nästan är viktigare än livet. Det räcker med att jag går in på ”random- bloggar” för att mötas av detta fruktansvärda idealet. Smala människor som visar upp kläder, smycken och tips om den ena dieten efter den andra. Många, väldigt många bloggar spyr ut budskapet att det är först när man är smal som man duger. Vi mäter vår framgång i förlorade storlekar och tappade kilon. Det är katastrof. TV- reklamen svämmar över av budskap om att när jag är smal så mår jag sååååå bra. Kolla bara in Shirley Clamps reklam för viktväktarna…..”I feel good, so good….”. Jag nästan kräks när jag ser den reklamen och bilden nedan. Vad är det för fel på Shirley på hennes före bild?  Om Shirley i sin fantasi tror att den ”diet” hon måste utsätta sig för i resten av sitt liv ger henne lycka så må det vara hänt. Förhoppningsvis så funkar det för henne. Men jag har provat själv och så fort man går tillbaka till ”sitt vanliga liv ” så blir man överviktig igen.

Vi som skriver i social medier måste ta ansvar för vilka ideal vi skickar ut. Men vi som medmänniskor måste sluta förmedla att smal= snygg.

Fy fan för vårt samhälle och våra ideal………Fy fan……….

Vuxenmamman tog sig fram på annorlunda sätt

Om dagen igår var vilsam så var dagen idag raka motsatsen. För jag har gjort något jag aldrig har gjort förut. Det bara blev sådär annorlunda idag.

Tidigt i morse åkte vi in till våra vänner i Malmö. Vi serverades rena hotellfrukosten och njöt av både isländsk yoghurt, ägg och bacon. Efter det gav sig våra män ut till golfbanan. Ni läste alldeles rätt. Golfbanan 2 januari är nog den tidigaste golfpremiär min man någonsin har gjort. Men vädret var härligt. 5 grader och solen som bröt fram mellan molnen där han befann sig. Vi tjejer hade planer på en shoppingrunda på mellandagsrean. Och det är nu det mest otroliga sker. Vi CYKLAR på shoppingrunda. Fattar fortfarande det inte men jag har faktiskt cyklat mitt inne i stan, till och från alla möjliga affärer.

För er kanske det inte låter som ”rocket-science”, men för mig är det mer otroligt än att jag skulle genomföra ett spinningpass. Det är förresten något som aldrig kommer ske i hela mitt liv eftersom jag avskyr att cykla. Det är så obotat trist och jobbigt. Det finns alltså en anledning till att jag inte ägt en egen cykel på 25 år.

Men som jag njöt av denna friheten att cykla i stan. Det kändes som om jag svävade fram. Hade inga problem att hitta parkering, cyklade på gator som inte tillåter biltrafik och tog mig från plats till plast på ingen tid. Det var helt magiskt. Shoppingen fick liksom en helt ny dimension. Att handla blev nästan sekundärt och det säger inte så lite det .

Så nu funderar jag starkt på att mannen och jag ska skaffa oss vars en cykel. Inte för att cykla i stan med utan för att kunna ta cykeln till våra vänner eller ner till affären. Det är ju skam att vi tar bilen vart vi än ska. I vår lilla by så är det inga avstånd till något och det behövs då sannerligen ingen bil om man ska göra ärende här hemma.  Det får bli ändring på detta minsann. En cykel till oss var får bli årets investering. Men det är ju inte klokt så dyrt det är. Fast det är säkert värt det. Motion behöver vi för ju äldre vi blir desto mer behöver vi röra på oss för att inte krokna till i förtid.

Den stickande Vuxenmamman

Nu kan jag visa mina resultat och mina stickade julklappar. Några av er har ju sett resultatet på Insta men för att samla ihop vad jag har gjort så ska ni få se mina bilder. Kunde ju inte visa detta innan för då hade överraskningsmomentet totalt försvunnit för de som skulle få det.

Till mina svärdöttrar och min kompis Pernilla stickade jag samma vantar som jag övningsstickat till mig själv först:

Till mina grabbar stickade jag dessa i tjockt *dj..a*lovikagarn som gjorde att jag tappade känseln i ringfingret på höger hand. Så frustrerande. Men de hade önskat sig sådana vantar så det var bara till att bita ihop och stickas klart.

Nu har jag bara två vantar kvar av mönstervantarna sen ska jag sticka något roligt till mig själv. Idag fick jag en fin bok av mamma med massor av nya mönster i. Ska bli kul att sticka något annat…..

Kylskåpet hos Vuxenmamman sinar

Nu är den verkligen över. Julen är slut. Det vet jag med bestämdhet eftersom vi idag åt vår lutfisk. Lika många år som vi firat julen själv så har vi ätit lutfisk med mina föräldrar. De sista åren har även svärmor varit med. Dessvärre är svärfar lite väl långt bort för en enkel middag. Men vi har frågat honom i flera år men han har inte lust att köra bil till skåne på vintern. Kanske kan vi få dom till det inför nästa år om vi börjar tjata om det redan nu….:-) Det hade varit trevligt i alla fall.

Fisken åkte i blöt och det lagades vitsås som man sen kunde välja om man ville ha krossad kryddpeppar eller senap i. Gröna ärtor och potatis. Äpplekaka och vaniljsås blev det.

Hur som helst så var det lika trevligt som vanligt. Såpass god så att till och med kaffekokaren gick i sönder. Så för slantarna vi fick av mina föräldrar i julklapp får vi nu handla oss en ny bryggare.,…..attans…..hade ju tänkt köpa lite sånt som gör gott för själen. Som en ny blus och några par byxor. Men vad är väl en bal på slottet……

Det var i alla fall en trevlig sammankomst där vi äter mat och skrattar och drar lite vitsar för varandra. Ungdomarna tycker nog våra skämt och berättelser är lite mossiga för de drar sig undan efter en liten stund. Det tycker vi är ok eftersom middagen är till för att vi vill träffa våra föräldrar hemma hos oss. Det är roligt att ses mer än när någon fyller år så en lutfiskmidag har vi klämt in på schemat och gästerna verklad nöjda i alla fall.

Jag och grabbarna tog ett parti Monopol….nämner inga resultat……efter middagen. Nu har vi i alla fall bestämt oss för att uppdatera oss med det moderna monopolet och köra turnerning under hela nästa år med en högvinst på slutet av nästa jul. Blir nog hur kul som helst.

Vuxenmamman och vuxenpappan har varit duktiga idag

Jösses vilken dag. Vi har stått i köket hela dagen. All mat är nu färdig och tomtar och annat pynt är på sin plats.

Man skulle knappt kunna tro att vi skulle kunna fira här hemma imorgon om man utgår från hur köket såg ut för några timmar sedan…

Men huset är nu städat, gröten kokad och julgodiset färdigt. Trötta och slitna sitter vi nu i soffan och tittar på film hela familjen. Uppesittarkväll när den är som bäst då man till och med får smaka på godiset och dricka glögg och ligga som överkokta broccoli hela högen.

Nu är det dags att lägga sig för snart kommer förhoppningsvis tomten och stoppar en julklapp i strumpan om man varit snäll. Grabbarna hoppas i alla fall för julstrumporna dom haft sedan dom föddes är upp hängda utanför deras rum 😜 . Vi får väl se hur det blir inatt.