Skaffa dig en hobby tycker Vuxenmamman

Nu är maj ”insjunget” igen trots att magnoliorna inte stod i full blom och vinden var bitande kylig. Sonen stod på trappan i Lund med sin kör och detta året satt jag hemma i soffan och njöt av föreställningen. Fick både gåshud och tårar i ögonen. Min nu vuxne son, högtidligt klädd, på historiska marker och i anrik kör. Man kan inte vara mer stolt än så som mamma och pappa. Här är en bild tagen av hans körkamrat mitt under förberedelserna inför TV-sändningen.

Det här med att ha en hobby är så viktigt. Jag ser på mina söner och konstaterar att de är lyckliga när de sysslar med sina intressen. L1 strålar i kapp med sin kör och engagerar sig till 100% för att utföra sitt uppdrag med bravur. L2 jobbar med sin kamera och tar de mest fantastiska bilderna. Han redigerar och fixar så att de blir vackra resultat. Han tar foto för företag, på fester, dop och på modeller. Även han är engagerad i det han gör. Det gläder mig och gör mig stolt. Att ha en riktig hobby är viktigt för att orka med vardagslivet och allt ansvar det innebär.

Och jag stickar vidare här hemma. Just nu har jag färdigställt ett projekt som jag blev riktigt nöjd med. Fäst trådar, sytt ihop och satt i knappar. Att syssla med handarbete är mer avkopplande än något annat jag någonsin gjort. Kan ”försvinna bort” några timmar. Behöver inte känna stress och press utan bara ren och skär glädje när jag stickar varv efter varv. Det är som terapi på något sätt.

Efter år av stress och press så inser jag hur lite jag har kopplat av under åren som gått. Har jag inte läst kurser på universitetet parallellt med mitt heltidsarbete så har jag stressat från den ena aktiviteten till den andra. Stressen har varit total i princip hela mitt liv. Så kan man inte leva i förlängningen. Inte när kroppen säger ifrån och hjärnan protesterar. Trots att personer i min närhet behöver min hjälp eller ”vänner” frågar om tips och råd om än det ena  och än det andra så måste jag säga nej mer och mer. Orkar inte längre höra om allas problem och försöka hitta en lösning på dessa. Jag gör numera bara det jag vill, orkar och kan. Mer än så blir det inte. Inledningsvis hade jag svårt för det. Skämdes när jag sa att jag inte orkade, eller ville. Men det gör jag inte längre. Idag säger jag mer nej till andra och mer ja till mig själv. Det är ett stort framsteg. Stickningen har hjälpt mig förstå att jag måste göra sådant som gör mig själv glad och som får mig att koppla av. Det är en stor glädje i detta.

Så jag kan konstatera att mina söner egentligen är bättre på att göra roliga saker för sin egen skull än vad deras mamma varit. Måtte dom fortsätta så i livet.  Fortsätta med att prioritera sig själv och sitt intresse och inte böja sig för andras behov. Jag hoppas att jag har lärt dom något genom att bejaka deras vilja att delta i aktiviteter under uppväxten. Men mest troligt har dom tittat på sin pappa som är en mästare på att markera var gränsen går för andras behov. Det är nog mest han som lärt oss alla. Tacksamt säger jag att det faktiskt går att lära gamla hundar sitta. 

 

Och vad jag längtar säger Vuxenmamman

Det finns så mycket att vara glad för och så fina saker att se framemot. Strax ska yngsta sonen ta studenten och vi ska ha fest för honom. Han är så välförtjänt av en hejdundrande fest. Mitt  ”lilla hjärta” som fått kämpa så mycket hårdare än många andra (det kan ni läsa om här). Som fått acceptera spott och spe genom åren på grund av okunskap och lättja i skolans värld vad det gäller dyslexi och dyskalkyli. Nu står han snart där på trappan men näst intill overkligt bra betyg och han kommer garanterat vråla ”Sjung om studentens lycka dagar” i kör med sina skolkamrater . Vilken härlig dag det kommer bli för honom, för oss och alla inbjudna.

Men även den lyckan har ju en baksida. Det fulla ansvaret och livet som fullt ut vuxen är ju både skrämmande och förpliktande. Han vill inte ens sluta på skolan. Men han har planer och är duktig på att sätta mål. Han vet vad han vill och hans tre år på gymnasiet har fått honom att blomma ut och bejaka hela sig själv. Den skolan han gått på har gett honom mer på tre år än alla nio år i grundskolan klarade av att leverera. Så nu ska vi fira. Fira honom likt den prins han är. Inbjudningskorten är skickade och planerna börjar ta form.

Jag har bara så förskräckligt mycket att fixa bara inför festen. Men just nu har jag så ont i min kropp och är allmänt pipig så det blir nästan inget gjort. Om det är ”stickskador”, fibromyalgin eller bara ett virus har jag ingen aning om. Det kan vara en kombination av allt tillsammans. Har bara skav och värk i hela kroppen. Får känslan av vanmakt och jag bara hatar att stoppa i mig tabletter varenda dag för att överhuvudtaget kunna göra någon nytta här hemma. Att inte kunna sätta igång med alla mina trädgårdsprojekt gör att jag skulle vilja sitta helgerna igenom och bara sticka. Men inte ens det kan jag göra. Händerna domnar, bäckenet värker och axlarna slokar. Ja, hela jag slokar lite nog just nu.

Men jag är snart på banan igen. Jag tar tag i trädgården, fixar förberedelserna som jag ska stå för. Ordnar överraskningar som sig bör och ger inte upp. För snart ska vi ha världens härligaste dag. Längtar och får nästan ”ståpäls” på armarna bara jag tänker på det.

I´m alive säger Vuxenmamman

Det är på riktigt, det är sant och det är med ett fnitter jag konstaterar att det är sol utanför mina fönster. Jag känner för att kasta mig ut och börja riva och slita i uteplats, växthus och pool. Vill inte missa en sekund av vårt paradis som finns precis där utanför. När jag tittar ut genom fönstret så finns hela härligheten framför mig. Redo för att inta. Känner att jag börjar leva upp på riktigt tack vare solen. Att vinterdvalan är ett minne blott. Det känns på riktigt nu. Det är vår och alldeles runt hörnet väntar den underbara sommaren. Som jag längtat och som jag kommer njuta.

Jag har så mycket att vara glad för just nu. Min familj, min fina man och mina helt underbara söner och deras flickvänner gör mig så lycklig. Har ett jobb där jag gör skillnad för många. Där jag varje dag får bevis för att jag duger och räcker till. Har vänner som vågar och vill tala om för mig att jag är värdefull och dom nära. Sånt gör livet värt att leva.

Blandar man all denna kärlek med sol, vår och trygghet i ett hem som är mitt så är det inte svårt att konstatera att: I´m the lucky one! Jag är trygg med att jag gjort bortval i mitt liv. Glad för att jag inte slösar tid och energi på människor som inte vill mig väl. För det blir så mycket mer kärlek över till de som förtjänar det.

Att känna efter hur bra jag har det får mig att le tacksamhetens leende. Ett smile som börjar i tårna och på något sätt inte tar slut. Den bara finns där. Glädjen över hur lyckligt lottad jag är och att jag har förmågan att känna glädje över det lilla.

Så välkommen härliga sol. Det var bara det som saknades för att jag skulle få lusten att skriva och känna efter igen. Det känns befriande……

Snart nog vaknar jag varje morgon till denna syn: Det ska bara städas, planteras och fixas lite först.

Det är kallt hos Vuxenmamman

Dagarna släpar sig fram. Det blir aldrig vår. Längtar efter solen, ljuset och framför allt värmen. Det är en mörk tid som aldrig tycks ta slut. Samma visa varje år. Det gäller bara att hitta det vackra ljuset när det går.

Igår sa min son: ”Mamma, jag ska skaffa mig ett så bra jobb så jag kan välja att jobba delar av året utomlands.”. Ja, så rätt han har min son. Tänk om man bara kunde fly utomlands och hoppa över denna årstiden. Jag mår inte bra på det. Mår faktiskt inte bra överhuvudtaget. Det hade räckt så väl med det som redan är jobbigt. Vädret hade inte behövt strö salt i öppna sår.

Men det blir bättre. Klart mycket bättre bara om en månad. Det vill jag tro i alla fall. En av mina söner fyller år alldeles i slutet av februari och då brukar jag säga att hans födelsedag kommer alltid med våren. För den dagen han föddes så strålade solen in genom fönstret på BB efter en sträng vinter. Om det var våren som kom eller bara något under som talade om att min prins var född förtäljer inte historian. Det var nog helt enkelt en mix av båda.

Så håll ut alla ni som känner som jag. Snart kommer våren…..alldeles i slutet av februari!

 

Vuxenmamman försöker tänka på annat

Tankarna irrar runt och jag känner mig som i ett vakuum av allt men samtidigt inget. Tänker att det som sker det sker. Förstår att det finns saker som styr vad som komma skall. Jag kan inte göra annat än att leva livet som det är.

Vet inte om jag orkar besöka sjukhuset igen. Det tar så mycket energi och kräver så mycket tankar och många tårar. Orkar nästan inte tänka tanken klart. Men jag vill samtidigt som jag inte vill. Imorgon bestämmer jag mig för hur jag gör. Imorgon, inte nu. Imorgon …

Sysselsätter mig med en stickning. Ett nytt par vantar. Det ger mig lite ro utan så många tankar. Det är välgörande för mig. Det är vilsamt.

Vuxenmamman ser hur sorgen blir kärlekens pris

Det är omänskligt att känna att man tvingas säga adjö till någon som man vill ha kvar för evigt. När man känner att ett adjö är mer medmänskligt och värdigt än en önskan om att hålla någon kvar. Hur man gör det utan att totalt tappa fotfästet är en obesvarad fråga för mig. Det går bara inte. Det blir bara som det blir. Det blir på mitt sätt. Mitt hjärta skriker att mormor ska stanna kvar och vara frisk igen. Vara pigg och som vanligt. Den bistra verkligen säger raka motsatsen. En vacker själ orkar snart inte kämpa mer.

Det är helt overkligt och förkrossande att se hur livet rinner ur en älskad själ. Hur ögonens glöd slocknat och andetagen blivit tyngre och tyngre. Det gör så ont så att jag bryts i tusen bitar av den saknad av kontakt jag känner när jag inte når ända fram. När det inte längre spelar någon roll hur mycket jag önskar något annat. Sorgen drabbar mig och min familj. Den sliter sönder mig och jag gör allt för att försöka inse att jag inte har något val. Jag måste gå igenom detta oavsett vad jag vill och när det blir. Det är så sorgsens ansikte ser ut.

Visst är mina känslor rent egoistiska tankar om att allt ska vara som det alltid har varit. Att familjekonstellationen även i fortsättningen ska innehålla fyra generationer som ska bli fem, sex och sju. Önskan om det helt omöjligt eviga livet är inte värdigt. Inte värdigt för en gammal sliten själ som vill vila, sova och slippa kämpa. Jag är i en fas i livet då jag inom kort kommer vara den näst äldsta generationen i min familj. Det är något jag inte ens vet hur det kommer vara. Vill inte veta, vill inte känna och vill inte uppleva det. Fast jag vet att det är så livet är. Just nu tränar jag bara i min tanke. Vi tränar alla i att klara oss utan.

Tröstar mig med att jag alltid brytt mig, alltid varit där och alltid älskat. Tänker på stunder av glädje och samförstånd. Känner än hur varma händer klappar min kind. Hur leende smittar av sig och hur glädjen finns över en delad kopp kaffe. Ser framför mig hur ögonen ler över en berättad historia om barnbarnsbarnens liv. Hur stoltheten vi känner varit delad och värdefull. Jag ser, känner och tänker goda tankar om det vi haft tillsammans jag och min mormor.

Min älskade mormor är dessvärre på väg till morfar som varit borta i 15 år. Hon har saknat honom av hela sitt hjärta. Ser framför mig hur de ska få mötas igen. Hur de kramas och tillsammans vakar över oss alla i resten av våra liv. Vi har alla varit så älskade av de båda. Nu kan de snart mötas igen och tillsammans blicka ner på oss. Stolt se på varandra och nicka instämmande över allt de skapat. Älskade är de båda oavsett var de är. Men inom kort är de i alla fall tillsammans. Det känns mitt i allt mörker väldigt ljust.

Dessa tankar tröstar mig nu när sorgen är kärlekens pris.

 

Vuxenmamman har ”julat” färdigt

Då börjar vardagen imorgon. Åtminstone för de flesta i familjen. Yngsta sonen har en lovdag kvar och det har gått så snabbt detta jullovet. Min man påstår att vi knappt hunnit ha jul. Men det tycker nog jag i alla fall. Vi har stressat köp av julklappar, handlat och lagat julmat, ätit upp densamma, öppnat paket, kastat bort tomma kartonger och allt papper. Tre backar julmust är slut för länge sedan och julgodiset är bara ett minne blott. Så visst har vi haft jul.  Just nu ”gnabbar” vi nämligen om när vi ska plocka bort julen. Jag har velat göra det hela helgen men han vägrar. Menar att vi måste få njuta av det lite till. Medan jag bara vill ha bort allt det juliga omedelbart bums. Visst älskar vi julen men nu är det väl ändå nog.

Det han inte vet är att jag i smyg så smått börja plocka bort lite grann. Det försvinner en tomte här och en tomte där. Det läggs på andra dukar och vissa ljusstakar och julkransar är som bortblåsta. När nästa helg kommer så är nog allt redan borta frånsett julgranen. Den kan jag inte ens i min vildaste fantasi ta bort utan att han märker det. Fast å andra sidan, han såg ju knappt ens att jag tapetserat och målat hela vardagsrummet när han kom hem från sin senaste resa. Så vem vet. Det kanske passerar obemärkt förbi

Oavsett vad så senast lördag morgon nästa helg är julen borta. Tål inte se julgranskulor och små söta tomtar längre. Nu är det bra för denna gång. Möjligtvis låter jag julstjärnorna sitta kvar några veckor till. För det blir så mörkt i huset annars. Alternativt är att jag köper några nya lampor till våra fönster. Hrmm…..gillar nog egentligen sista alternativet bäst även om jag tycker att det är svårt att hitta fina lampor som jag inte tröttnar på. Vi får helt enkelt se hur det blir……

Men ut ska julen i alla fall senast lördag!

Vilsam dag för Vuxenmamman

God fortsättning till er alla på det nya året. 2013. Det blir ett bra år. Har gett mig själv lite löften. Löften som inte är viktiga för någon annan än mig själv. Det är bäst så.

Första dagen på nya året har varit så vilsam, precis så som jag vill ha det detta året. Vi har i och för sig inte orkat göra annat för vi var inte i säng förrän klockan nästan var fyra på morgonen. Så trevligt hade vi igår.

Vi åt otrolig god mat, hade fantastiskt trevligt sällskap och med det god dricka. Ett nytt sällskapsspel förgyllde hela kvällen och skratten ekade i vårt hus. Spelet som heter ”Upp till bevis” vållade massor av huvudbry och uppgifterna innebar alltifrån alfapet, baklänges-tal, memory och kropp mot kropp övningar. Svetten och skratten avlöste varandra. Har nästan träningsvärk idag. Självklart spelade vi killar mot tjejer och bara det var ju hur kul som helst. De hade sina favorituppgifter och vi våra.

Nu blir det tidig natt idag för imorgon är det andra roliga saker på g.

 

 

Vuxenmamman gör årsbokslut

Sista dagen på detta 2012. Detta år som jag hoppades så mycket på men som visade sig vara lika värdelöst som 2011.
Tufft år, tuffa puckar, och helt ofattbart, ändå väldigt lärorikt.

De som jag trodde stod mig nära visade sin rätta sida och har för evigt försvunnit ur mitt liv. Trist men nödvändigt. De som sträckte ut sin hand visade sig ha ännu varmare hjärta än jag trodde var möjligt. Några visade inget och förblev tysta. Det säger mer om dem än om mig. Det gäller bara att komma ihåg det när de har ett trängande behov av stöd från mig.

Barnen som så snabbt blev tonåringar blev ännu snabbare vuxna. Grabbarna tog stora kliv 2012 mot det egna vuxenlivet utan att behöva mamma och pappa på samma sätt längre. Flickvänner, jobb och intressen prioriterades som sig bör. Det skapade ett annat vuxenliv ur helt nya dimensioner för oss föräldrar. Det är så livet ska vara och är.

Man brukar säga att man lär så länge man lever. Frågan är vad som sker när man känner sig ”halvdöd”? Jag tror dock även att den svage lär sig. För man kan bara spotta på en sten tills den blir blöt sen vänder det och kraften kommer tillbaka. De som ägnar sig åt att sparka på de som redan ligger får förr eller senare tillbaka av sin egen medicin. För ”djävulen” tar alltid ut sin rätt. Sanna mina ord….

Så nu vänder jag blad. Jag gör det tillsammans med min man och mina barn och de som vill mig väl. Mot ett bättre år för tredje gången gillt! I år blir det vårt år.

Välkommen 2013

En helt galen dag hos Vuxenmamman

Idag har nog jag och min man gjort något av det knasigaste vi gjort på länge. Kommer ni ihåg att jag berättade att vi får ett tag sedan såg på hela boxen av Game of Thrones säsong 1 och blev lite förälskade i den serien. Det är en amerikansk TV-serie baserad på romanserien Sagan om is och eld av författaren George R.R Martin.

Bildkälla: Wikipedia

Igår såg mannen min att hela säsong 2 skulle visas på C- More idag från kl 9.00-19.00. Han skojade och sa: Du älskling nu vet jag vad vi ska göra imorgon……Och så blev det. Vi gick i princip rakt upp ur sängen och bänkade oss framför TV:n. Hela dagen har vi tittat på detta och endast haft paus 10 minuter/ h. Perfekt för att både hinna kissa och fylla på med mat och kaffe. Helt galet, men mysigt. Det gäller att vila och göra precis vad man vill när man är ledig. Det är vi riktigt duktiga på.

Men………

Såklart så har jag förenat nytta med nöje. Jag stickade ett par vardagsvantar till mig. Egentligen skulle det bli till mannen men de blev alldeles för små. Konstigt, men dessa passar mig perfekt . Mina ”finvantar” vågar jag ju knappt använda så jobbiga de är att sticka. Så imorgon eller de närmaste dagarna ska jag sticka till mannen. Han ska såklart också få ett par. Nästan likadana som dessa:

Som om inte dagen varfdit perfekt nog med film hela dagen så plockade vi upp hämtmat framåt sju tiden och så kom goaste Elin på besök. Lite tjejsnack framåt kvällskvisten gjorde att mannen fick sin tid vid sitt dataspel medan vi tjejer satt uppkrupna i vars ett soffhörn och pratade ända tills hennes familj efterlyste henne vid min dörr .

Tror vi summerar vår dag med : Helt perfekt!!!