Jag gick och la mig förbannad, jag vaknade förbannad och jag är fortfarande förbannad. På mig själv. Varför gör jag alltid så ogenomtänkta saker när det kommer till mitt hem och mitt hus? Jag samlar på mig ”mög” och det är inte alltid som jag får någon användning för det. Som i detta fallet med soffan.
Vad skulle jag med den till? Jag kan ju inte skruva av fönster och dörrar var gång jag får för mig att göra något i mitt rum. Det är ju inte ens färdigt som det är nu. Jag ska både måla golv, tapetsera och sätta upp en panelvägg. Vi ska sätta upp en vägg och öppna upp en annan. Bara det är ett projekt som jag noggrant får diskutera och förhandla om för att få gjort. Så om jag mot all förmodan skulle få in den stora gigantiska soffan i mitt rum så skulle det aldrig hända något med rummet. För vem orkar med att baxa en soffa fram och tillbaka. I synnerhet som den nätt och jämt är funktionsduglig. Jag tycker dessutom att den är ful…..
Så efter noggrant övervägande bestämde jag mig för att tvätta alla kuddar, skrubba av soffan och dammsuga den. Sen har
jag ringt till byns fritidsgård och har skänkt soffan till deras lokaler. De tog tacksamt emot den för de skulle inom kort fixa till ett litet mysrum och där kunde soffan få stå. Nu står jag nästan och stampar i dörren och vill bara att de ska hämta den ögonaböj.
Smolk i bägaren för mig men till glädje för så många andra. Jag kan riktigt se hur ungdomarna kryper upp där i soffan som de fått av tant Helen. Den är i alla fall ren och praktisk för deras ändåmål. De pengarna jag fick betala för att hyra släpet är väl investerade kronor eftersom jag säkert i efterhand kommer att roa många med denna historia. Nu är bara frågan om jag ska komma undan mannens klagan. Risken är inte så stor att han läser min blogg eftersom han är i Skottland. Och när han kommer hem har jag skrivit så många nya inlägg så han lär ju aldrig orka skrolla ner i textmassan. Han är ju van vid mina upptåg om man uttrycker sig milt. Det tråkiga i allt detta är att släkt, vänner och söner får fortsätta sova på luftmadrasser ett tag till. Jag tröstar mig i alla fall med att jag hade en god tanke…..
Ja, det är väl aldrig något ont som inte har något gott med sig. Kanske har jag lärt mig något av detta. Men troligen inte. Jag säger bara, håll till godo med soffeländet. Vill aldrig ha tillbaka den……..