Vuxenmamman tänker: Om jag syns och hörs lever jag då?

Läste en fantastisk krönika skriven av Mia Skäringer idag. Det fick mig att fundera på det här med att måla upp en lyckofasad och baksidan av det myntet.

Fasaden av lyckan, av det glamorösa och det perfekta livet gör mig sorgsen. Ännu värre är de ”bilder” som kablas ut via sociala medier av raka motsatsen. Där människor på ett humoristiskt sätt talar nedlåtande om sig själv. Där det skrivs om personliga egenskaper, egenheter och utseende för att troligen få sympatier eller bekräftelse av att det är ok att fortsätta vara på ett sätt och se ut på ett visst sätt. Jag anser att det är två ytterligheter av ett enormt bekräftelsebehov. När det om och om igen sker från samma person så borde vi sluta skratta åt det och istället sträcka ut en hand och leda personen till egenterapi. Vad står det egentligen för och vad ger det för signaler till personens inre?

Jag tror, utan att veta, att det handlar om att människor har svårt att förstå sin egen ”litenhet” i det stora hela av livet. Att det finns en önskan om att göra skillnad, att betyda något speciellt och att ha en vilja att synas. Det  är inte sunt. För mig betyder det egentligen bara att man som person inte har förmågan att göra en inre resa för utveckling och att man har svårt för att vara nöjd med det man har. Det är en fasad som bara är på väg att rämna. Det är bara en fråga om NÄR det kommer att ske inte OM.

Vi hamnar alla där ibland. I bekräftelsernas behovsstyrda värld. Där vi på bloggar, på twitter, instagram och facebook skriker ut vår lycka, eller vårt humoristiska vemod över degmagar, tjockiskänslor och misslyckade föräldraskap. Det är förmodligen ett sätt för oss att överleva det att vara en ”vanlig människa” av kött och blod. Jag tycker det är viktigt att vi alla reflekterar över vad det är vi skriver och vad det är vi säger till oss själv genom dessa texter. Vi måste våga möta våra inre demoner om känslan av otillräcklighet för att växa som vuxen.

Tyvärr tror jag att sociala medier föder och göder fler och fler bekräftelsenarkomaner. På dessa forum har alla full möjlighet och ”öppet blås” till ytligheternas dans. Där kan vi vältra oss i humoristiskt baktalande av både oss själva och av andra. Vi kan på facebook locka fram både avundsjuka och ömkan.

Så är livet nu 2013 där sociala medier inte längre är framtiden utan tvärtom, här och nu. Det är bara att vänja sig, värja sig och ta ett beslut om var jag står.

 

När något rätt blir till fel hos en Vuxenmamma

Jag är nöjd och jag är glad. Står med båda fötterna på jorden och kan ta mig fram i livet utan att ha ont i kroppen. Det är ett stort framsteg om jag tittar ett år tillbaka i tiden. Men trots att det är fredagskväll och allt är som det ska, så är något fel. Det gnager inom mig och jag känner mig orolig utan att veta för vad. Det är nog egentligen sådan jag är som person. Vissa dagar är bara inte mina dagar. Så är det…..

Har konstaterat att jag inte är stresstålig längre. Påverkas enormt negativt av det som jag med lätthet hanterade förr. Tänker att det nästan känns som baksmälla från igår då allt gick i ett rysligt tempo. Visst var det en toppen dag på alla sätt men den innebar många mil i bil, shopping av en stundande students kläder och frisör besök för mig själv på kvällen. Allt gick precis som på räls och jag kände mig verkligen nöjd och glad när jag gick till sängs igår.

När jag vaknade imorse så bara visste jag att det inte alls var en bra dag idag. Kunde nästan ta på det adrenalinpåslag jag i princip hade hela dagen igår. Det var som om jag hade ett skavsår inombords.

En del tänker säkert att det beror på att jag blivit äldre eller att jag har för mycket omkring mig på jobbet. Men jag tror faktiskt inte att det är det. Idag är något trasigt inom mig bara. Felet eller kortslutningen uppstår alltid när mina starka sidor också blir mina svaga. Det blir så ibland med mig och jag får acceptera det. Får försöka hitta balans och säga nej till vissa saker så att dagarna inte blir så proppfulla som igår. Jag tåler det helt enkelt inte längre. Hade jag inte vetat bättre så hade jag kunnat svära på att jag får en slags eksem eller utslag inombords. Små små knottror som kliar skaver och endast kan läkas av förändrat beteende.

Får skärpa mig helt enkelt. Måste jobba på att leta efter mitt eget lugn mitt i ett öppet och stormande hav.  Gör man fel så får man göra om och göra rätt. Det är så det får bli….

 

Än finns Vuxenmamman

Varför skriver jag inte här på bloggen? Varför finns inte orden här?

Jag kan inte skriva just nu. Har inga krafter att dokumentera vad som sker i mitt liv. Det är för rörigt, för stökigt och för mycket upp och ner. Det mesta är i dur och väldigt lite i moll. Det är glada melodier för det mesta. Jag mår bra, faktiskt riktigt förträffligt inom mig själv. Det finns så mycket nytt i mitt liv och samtidigt också några stora orosmoln i min kontext. Där i sammanhanget av livet sker det just nu.

Det finns inga överblivna ord som kan beskriva var jag befinner mig. Kan inte vara en jycklande clown och berätta om oväsentligheter när jag inte ens själv förstår väsentligheterna fullt ut. Det finns en inre process när orden som fastnar som tankar i huvudet måste värka klart och bli färdiga. Vad jag upplever är det som skapar orden är en tankekedja och än ser jag inte denna klart. Jag måste överblicka dessa mer klart så att oväsentligheterna kan bli till mer än bilder på Instagram. Det är där jag befinner mig mest just nu. I ögonblicket som fångar bilden, och där jag väljer vem jag delar det med. De som inte träffar mig där men ändå vill veta mer har troligen både min adress och mitt telefonnummer. För de andra kan jag inte vara annat än oviktig.

Jag har kommit på att jag just nu inte vill vara allmän egendom. Inte ens för min eget dokumenterande. Jag vill få välja vilka som jag delar mitt liv med. Det kommer säkert förändras framöver. Alldeles säkert. Men just nu sker det mycket runt omkring mig som inte är något att orda om. Därav pausar orden lite.

Väntar in våren, solen och alla fotoögonblick. Det är då jag kan finna texter till mina foton och mina uppleverlser. Det är då jag kan dela med mig igen. Känner inte längre för att dela ”sunkiga” mobilbilder om det inte är något extra ordinärt som inte systemkameran hinner fånga.

Så för er som undrat via mejl och sms så berättar jag att jag mår riktigt bra. Inget är fel, tokigt eller galet. Snarare tvärtom frånsett några sorgkanter. Kommer inte sluta skriva här men kommer bara skriva när orden finns där och lusten är tillbaka. För att slösa med meningslösa ord är inget för mig.

Möjligheten tar aldrig slut tänker Vuxenmamman

Hur ni funderat på att möjligheten att bli en bättre människa aldrig tar slut? Det är oftast inte så vi människor normalt tänker. Vi tänker tvärtom och ,låter oss själv komma till en punkt i livet där vi accepterar att vi är som vi är. Vi lever under vår egen dystra sanning om att det blev som det blev. Att det får duga med att jag är som jag är. Vi försöker också acceptera det och få andra att göra detsamma. Vi tänker också så om andra vi möter. De är som de är…….

Dessa tankar lekte dragkamp med min överhettade hjärna i kväll tack vara Philip Zandéns avslutande replik idag på TV:s ” Stjärnorna på slottet.” Han sa på ett så varmt och innerligt ödmjukt sätt: ” Även om jag om två år fyller 60 så tar det inte slut. Möjligheten till att bli en bra människa tar inte slut”. Han sa det så vackert att jag nästan började gråta. Det han säger är ju ingen ”rocket science” och jag vet precis att det är så det är. Men att tänka Philips tanke fullt ut får mig att nästan vilja slå en frivolt och jag upprepar för mig själv:  Det är inte kört”, än finns det tid! Jag ger jantelagarnas djävlighet en fet smäll och jag inser än en gång att vi människor i hela vårt liv måste kämpa med vår utveckling. Vi kan inte acceptera att stagnera med orden: ”Jag är som jag är”……..

Många människor gör det. Ger upp. Tänker att andra får ta mig som jag är. Som en rekyl av detta så dras vi därför från tid till annan med ett dåligt samvete för saker vi sagt, gjort eller borde ha gjort? Ganska många av oss drar på ett ok av livets gjorda misstag. Vi gör det utan att tänka steget längre och inse att av misstag lär vi oss mer om oss själva. Varje gång jag går på en mina så lär jag mig något om mig själv. Om jag vågar.

För det ska jag vara tacksam och se vad gåvan innehöll. Jag påstår alltså att alla måste träna i att tänka utvecklingens tankar livet ut.Ingen är fullkomlig. Ingen är felfri. Hur gärna jag än vill tro att det är bättre att acceptera att jag är som jag, så finns det en möjlighet att titta på sig själv i spegeln och ställa sig frågan: Vad kan jag lära mig av det här? Vilken kunskap fick jag nyss om mig själv?

Vi måste tänka på vår utveckling under hela livet. Vi måste kämpa med oss själv för att utvecklas av vår lärdom och det som kommer till oss. För om vi inte gör det så sitter vi snart där som bittra, sura och ynkliga åldringar som ingen vill ha i sin närhet. Det går fortare än man kan ana.  Plötsligt en dag så står man där med ”skägget i brevlådan” och med insikten om att det kunde varit annorlunda om jag tillåtit mig själv växa med det som skett.

Till ynklighetens land reser man helt själv. Med eller utan hjälp. Där hamnar man inte bara. Dit färdas man då inte våra medmänniskor hjälpt oss växa och utvecklas med återkoppling på vad jag sänder ut för signaler. Dit reser jag med enkel biljett om jag inte varit uppmärksam på vad jag strött för sorts salt i öppna sår. Dit åker jag inte pga av det som skett utan pga av det som inte skedde….

Det är värt att betänka att inte alla är beredda på utveckling. För det krävs oerhört mycket mod och lyhördhet. Det krävs också att man har förmågan att skilja på de som vill hjälpa dig utvecklas och de som behöver allra mest utveckling själv. Ibland lever både du, jag och våra medmänniskor i ”förnekelsens” land. Oavsett hur du än gör för att dela med dig av ett budskap till en medmänniska så måste du än en gång betänka att alla inte har förmågan att se att det är utveckling som krävs. Men möjligheten finns om man bara vågar……..

Med dessa tankarna går jag till sängs. Tänker att jag nog ändå har lärt mig en väldans massa saker idag. Förstår att jag kommer göra det imorgon också. Det kan bara bli spännande. För jag har modet och jag har viljan. Frågan är om jag är tillräckligt lyhörd?

 

En sur Vuxenmamma

Idag har jag haft världens sämsta dag. Sur, grinig och djävligt vresig har jag varit hela dagen. Det var länge sedan jag kände så. Kände att allt var så trist så jag var surare än en cintron. Är egentligen inte en person som surar. Jag blir antingen ledsen eller riktigt förbannad istället. Surar jag jag i princip aldrig.

Men idag har jag haft en sådan sinnesstämning. Inget har varit bra. Köer i alla affärer, priset på skaldjur gjorde att vår skaldjursfrossa fick  ställas in, inställda möten och så kallt så att jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Att jag i princip inte sov mer än några få timmar i natt kan ha spelat en viss roll. Samtidigt så borde jag veta bättre än att sura en hel dag. Inget blir ju bättre av det…

Så imorgon ska det bli en bra dag. Det har jag bestämt. Annika kommer och hämtar mig för en ”pensionärstur” på flickors vis. Vi  är riktigt bra på det. Det kan bara bli raka motsatsen från idag. Jag ska också göra ett stopp hos mormor. Se hur hon har det även om jag inte förväntar mig några mirakel så vill jag vara hos henne en stund. Det kommer kännas bra trots att det är som det är. Det kommer lätta min oroliga själ när jag ser med egna ögon hur hon mår. Får klappa henne en stund på kinden, ge henne en kram och berätta att jag älskar henne. Framåt kvällen ska det bli filmkväll. I lugn och ro utslagen i soffan kommer jag känna att det varit en bra dag. Dagens surande kommer vara långt borta imorgon kväll. Så får det bli im0rgon. Idag är jag sur…..

 

 

Vuxenmamman delar budskap

Idag har jag läst något av det starkaste inlägget jag någonsin läst. Jag har bölat som en gris samtidigt som jag förbannat det samhället vi lever i och de ideal som skapas överallt via media. Jag blir totalt knäckt när jag läser Jennies inlägg. Dels för att hon går en kamp mot cancern som jag inte önskar någon men framförallt av hennes text om ”Vikten och samhället”. Önskar så att hon slapp drivas av dessa tankarna hon har om skönhetsidealet. Om hon ändå hade drivits av önskan om ett friskt liv oavsett hur hon såg ut. Vill bara krama om henne….

Vad håller vi på med i bloggsfären och på andra sociala medier? Är vi galna som skickar ut budskap om att det är viktigt att vara smal? Så viktigt så att det nästan är viktigare än livet. Det räcker med att jag går in på ”random- bloggar” för att mötas av detta fruktansvärda idealet. Smala människor som visar upp kläder, smycken och tips om den ena dieten efter den andra. Många, väldigt många bloggar spyr ut budskapet att det är först när man är smal som man duger. Vi mäter vår framgång i förlorade storlekar och tappade kilon. Det är katastrof. TV- reklamen svämmar över av budskap om att när jag är smal så mår jag sååååå bra. Kolla bara in Shirley Clamps reklam för viktväktarna…..”I feel good, so good….”. Jag nästan kräks när jag ser den reklamen och bilden nedan. Vad är det för fel på Shirley på hennes före bild?  Om Shirley i sin fantasi tror att den ”diet” hon måste utsätta sig för i resten av sitt liv ger henne lycka så må det vara hänt. Förhoppningsvis så funkar det för henne. Men jag har provat själv och så fort man går tillbaka till ”sitt vanliga liv ” så blir man överviktig igen.

Vi som skriver i social medier måste ta ansvar för vilka ideal vi skickar ut. Men vi som medmänniskor måste sluta förmedla att smal= snygg.

Fy fan för vårt samhälle och våra ideal………Fy fan……….

Att tröttna på att vara Vuxenmamman

Just nu tycker jag inte det är så kul att blogga. Hittar inte inspiration att skriva. Att bara skriva nonsens texter känns så trist och det är inte jag. Den senaste tiden har det mest blivit texter för att det ska så vara. Men det har ni ju säkert märkt. Det är inte lika roligt att fylla bloggen med mina tankar. För vem bryr sig egentligen om vad jag skriver? Allt jag vill ha sagt säger jag till de som är berörda. Pratar med vänner i telefon, på facebook och öga mot öga. De som behöver veta något får ju reda på det ändå. Och sen hittar man ju mig numera på Instagram som tilltalar mig mycket mer just nu. Snabba puckar och en salig blandning av svart och vitt.

Därför ska jag ta mig en funderare på vad bloggen ska ha för plats i mitt liv. Vi håller på att skapa en ny sida på egen domän men jag vet inte om det är värt allt arbete. Livet tar så mycket plats ändå. Har fullt upp med att leva, njuta och ha det bra. På något sätt är det som att denna fas inte är lika roligt att skriva om. När det flyter på så är ju inte livet sådant att det finns plats för nonsens texter utan mening. Jag tror i och för sig att det til en del handlar om att det inte finns så mycket att fotografera just nu. Har inga roliga, fina eller talande bilder att dela med mig av. Tror att lusten kanske kommer tillbaka när våren kommer och jag kan tala via mina bilder. Det är ju en sådan blogg vi håller på att skapa.

Jag säger inte att jag ska sluta blogga. Men jag vill inte dela med mig av allt jag har runt omkring mig längre. Det finns många ögon som inte har med mitt liv att göra mer. Som inte har rätt att veta eller få svar på hur vi har det. Så antingen hittar jag min egen balans eller så lägger jag ner bloggen. Och som jag skrev i en kommentar idag så är jag en person som är antingen/eller och svart/vit. Gråskalor och ”halvmesyrer” är det värsta jag vet. Jag går ofta all-in eller så lägger jag ner. Sådan är jag på gott och ont.

Vuxenmamman har hittat det tappade fotfästet igen

Bilden av mig själv, mitt nya vuxenliv och min framtid börjar ta form. Jag har kommit fram till ett antal slutsatser under tiden jag har slickat mina sår. Det känns bra att hitta ut, hitta sig själv och finna en mening med livet igen.Det kan tyckas underligt att man som snart 50-årig kvinna inte vet vem man är, vad man vill och hur man vill leva. Men så blir det när ett livsmönster som man levt efter i över 20 år förändras kopplat till en kroppslig sjukdom som tar kraft både fysiskt och psykiskt.

Mammarollen har hittills i mitt liv varit min viktigaste roll, min uppgift och mitt kall. Men det kom en tid som fick mig att hamna i ett vakuum av ingenting. Kände mig som en heliumballong som sakta men säkert tappade luften och som pös ut lite luft då och då. Sakta men säkert föll jag mot marken utan att veta om det. Andra visste, men jag insåg inte det själv. Det finns nämligen ett pris på att vara 110% mamma under så många år. Ett pris som är värt att betala, men som man inte har en aning om vad kostnaden faktiskt har varit förrän efteråt. Det blir som en stor sorg att plötsligt känna sig obrukbar och uttjänt fast det inte är så. De behövde mig inte på samma sätt längre. Det var den enda.

Om denna fas av ”tappa mammarollen” kommer samtidigt som kroppen blir sjuk så är det inte så svårt att tappa fotfästet och förlora känslan av vad man är och vad man håller på att bli. Men sådant här bara sker. Sker utan att man vill. Utan att man kan ana det komma. Jag har varit på botten av mig själv. Rotat och letat efter mitt sanna jag. Den jag vill vara och den jag vill uppfattas som. Och nu vet jag. Det tror jag i alla fall. Jag har lärt mig se på mitt barfota jag och acceptera det jag ser.

Jag kommer ju alltid att vara mamma fast på ett annat sätt. Mamma är jag ju hela livet. Mina grabbar är mina. Min hälsa blir bättre och bättre och medicineringen är äntligen i balans. Fast det har tagit väldigt lång tid. Alldeles för lång tid. Men som med allt annat i livet så gäller det att titta på det som kommer till dig som en lärdom. Det har jag nu gjort, i och för sig motvilligt. Jag vet nu vem jag kan bli som vuxenmamma. Vet någorlunda hur jag ska hitta balans av vila och anspänning. Måste bara öva lite på att vandra på denna allén som är kantad av hinder. Ska i fortsättningen bara ge energi till det och dom som förtjänar det. De andra får klara sig på egen hand. De som inte ger, får heller inget…..

Det blir bra det här…..

Vuxenmamman tänker för mycket

Idag träffade jag en person som står mig nära i livet. Vi pratade om en speciell situation som personen hamnat i. Som påminde om liknande händelser i dennes liv som inte varit så bra. Det var egentligen inget allvarligt. Bara en vanlig vardagssituation som vi pratade om där över en kassadisk i en affär.  Men det fick igång mina tankar. Fick mig att börja tänka på hur jag själv agerar.

Det finns mycket som gör att jag är den jag är. Mitt arv, min uppfostran och alla möten jag haft under mitt liv präglar mig varje dag. Alla situationer jag hamnar i skapar reaktioner baserat på det jag tidigare upplevt. Detta kan jag acceptera och verkligen förstå. Kan till och med förklara varför jag gör som jag gör pga av min prägling som individ. Jag känner mig själv väldigt väl. Vet varför jag gör som jag gör. Vet också hur jag borde göra saker annorlunda för att få ett annat resultat. Men ändå så gör jag inte det. Jag agerar på instinkt. Det är så vi människor gör. Vi agerar på ren instinkt och utifrån invanda mönster. Vi blir arga på ungefär samma saker och händelser. Vi skrattar åt ungefär samma typ av skämt. Det är inte speciellt utvecklande. Alla borde kanske utmana sig själv lite mer för att utvecklas. För ingen är väl ändå fullkomlig. Den person som alltid anser sig ha rätt borde åtminstone erkänna att den har ett stort fel. Det är att den inte inser att den inte alltid har rätt……… 

Den dag jag väljer att se sanningen i vitögat och skippar tramset där jag ser mig som ett offer för omständigheter, då sker något.  För om jag istället hade försökt med att sträcka mig ifrån invända tankar och mönster så hade det skett något. Långt där inne inom mig. Det kunde bli bestående ju fler gånger jag bestämde mig för att träna på att bryta mönster.

Jag vet detta med mitt intellekt men det är så svårt att leva efter det. Vet att det inte är lönt att längta och trängta efter saker som jag inte har, ändå så gör jag det. Jag bygger upp förväntningar inom mig som skapar besvikelser för att jag gjort dessa för stora. Ändå så gör jag det. Ibland undviker jag situationer jag borde utsätta mig för trots att dessa hade varit bra för mig. Jag manövrerar livet utifrån kända scenarier. Det är sådan jag är.  Det är sådana de flesta människor är.

Det stör mig att jag inte kan styra mina egna tankar ifrån dessa invanda mönster oftare än vad jag gör. Även om jag faktiskt tillhör dem som tränar rätt mycket på att utmana mig själv. Det är som att jag befinner mig i ett vakuum  i mig själv. Jag vet vad som är bra för mig och ändå så hoppar jag i säcken. Det är bara för omvärlden att knyta ihop den. Behöver inte ens göra det själv. Så dumt.

Varje dag funderar jag på sådana här saker. Tänker, vrider och vänder på saker som hänt, som händer och som kan hända. Analyserar och vänder ut och in på mig själv. Det är inte bra för mig. Jag borde nog hoppa över just det livsmönstret. Skulle kanske välja lite mer motorväg än vandring på slingriga skogsvägar. Fast sådan är ju jag……

Huvudstaden för Vuxenmamman

Ibland måste flickor eller rättare sagt kvinnor ge sig iväg på egen hand. Helt utan barn och ungdomar. Inte för att man kanske ska göra det så ofta utan någon gång då och då.

Det har jag gjort denna helgen. Jag och Annika tog tåget till stora Stockholm. Med en flaska vin och lite ost gick resan hur snabbt som helst. Jag höll igång med stickning hela vägen upp. Nu blir det nya sockar minsann.

Väl framme åkte vi direkt hem till svägerskans underbara lägenhet. Efter snabbt ombyte övningsåkte vi tunnelbana med Catherine som ledsagare ända ner till China teatern och Dirty Dancing.

Den musikalen blev jag riktigt besviken på. Två bra nummer på hela showen ….. Linus Wahlgren sjöng ett nummer som fick oss att undra varför han inte fick göra fler. Oj så bra han sjunger! Slutnumret var något speciellt såklart med den ljuvliga repliken ” No one puts baby in the corner ”! Underbart såklart. Annars var det dåliga skådisar och mediokra insatser. Nej det var en riktig besvikelse.

Idag har vi gjort stan och imorgon blir det en tur till! Först ska vi rulla in i sängen efter hängmörad biff, bea och fläsksvålar. Och vin såklart!

Nu ska jag sätta klockan för att gå upp och titta på årets första julkalender avsnitt!