Käre älskade make, glöm allt jag sagt om Odd Molly kläderna, ( nej där överdrev jag lite-men du behöver inte köpa alla). Köp dessa fina jeans till din underbara fru i present. HÖR DU???

Du hittar dom här:  Jag lovar att jag kommer vara den mest pigga, positiva och glada lilla fru du någonsin kunnat önska dig. Du förstår säkert hur fin jag blir i dessa men alla mina converse. Comprende??

Pust……Vad är väl en bal på slottet…………typ……..

Jag tänker på detta varje dag och undrar var min gräns går. Man kan ju undra hur mycket som vore möjligt och hur man skulle göra för att lägga upp en “biggest looser vecka”. Tittar gärna på programmet och beundrar deras vinnarinstinkt. De tävlar mot varandra men framför allt mot sig själv. Det vore väl en tävling att vinna.

Igår försökte jag utmana en av instruktörerna på gymmet att lägga upp en “biggest looser helg.”  Tänk så roligt och så utmanande det hade varit att under uppsikt bli jagad och på hejad av en person som vet precis vad som är möjligt att dels göra men också hur man ska planera en sådan helg. Han, Johannes, verkade inte helt ointresserad men inte helt på heller. Jag ska minsann fortsätta och tjata om detta.

Jag tror att jag är där nu där jag vill att någon tittar över vad jag kan göra mer för att öka på min förbränning och min tro på mig själv. Tränar i princip varje dag men jag går inte ner i vikt. Man kan tycka att detta inte är så viktigt men för mig är det ett sätt att få bevis för att mitt slit lönar sig. Visst är det så att jag börjar märka att jag klarar mer och mer och det syns kanske lite på kroppen. Men det räcker inte för mig. Jag behöver se att något händer på vågen också. Men det står bara helt still…..

Pratade med Johannes på gymmet och han menade på att när man startat upp en träning som i princip är från nolläge till den mängd av träning som jag gör idag, så kan viktnedgången verkligen stanna av i 4-6 veckor. NO SHIT……precis så är det. Han sa också att det oftast är då och därför man ger upp och går tillbaka till sitt gamla liv. Men jag har gett mig FN på att jag inte ska lägga ner min satsning. Jag ska fortsätta och jag ska lyckas.

Så det är bara till att kämpa på. Måste fortsätta och inte ge upp! Så är det bara…….

Man får äta glass, titta på Skrållan och ha en liten prinsessa i knät. Men hon gnyr lite sött, tittar med sina stora ögon och säger…….Mira suk…Mira tött….Vips så fixas det alvedon, glass i stora lass, kallt vatten och film. Duktiga storebror Gabriel hjälper nämligen moster med att ta hand om den sockersöta pralinen. Efter alvedon så sjunger hon, trallar med i filmen och skrattar högt till Skrållans påhitt. Det vänder kvickt får man lov att påstå.

Jag tränar, läser, städar, tvättar och sover. Mitt umgänge är mest fokuserat kring min familj, vilken just nu också är mina bästa vänner. Precis så här enkelt ser mitt liv ut just nu. Men att komma hit har inte varit lätt det heller. All skuld, skam och all frustration över att inte orka, kunna eller göra allt det där som jag vet att jag borde göra är inte lätt att hantera. Men det är så ett liv ser ut när man hämtar hem sig, tar sig framåt och blir frisk. Det är också så ett liv måste se ut när man varit nära att jobba ihjäl sig, blivit sjuk, sargad och sviken.

Men jag är närmare mig själv än jag någonsin har varit. Jag är levande, tänkande , fri och jag är lycklig. Känner riktigt hur det kommer att spritta av kreativitet och glädje framöver. Hur jag kommer att vara mig själv och hur jag kommer möta människor med min kraft för att kunna förmedla energi och styrka. Det är bara en tidsfråga. För jag känner hur livsglädjen har kommit tillbaka, hur jag vågar säga ja och nej till saker utifrån vad jag vill och kan. Det finns en känsla för att allt är på väg att bli bra och verkligen på riktigt för en gång skull.

Det finns något som alla måste fundera på när man vill brinna och brinner för det man gör. Man blir lätt bränd, vidbränd och uttorkad. Det tar lång tid att börja glöda igen och det är kämpigt. Man måste veta vilka spelregler som gäller om man vill spela detta kägelspel. Men jag gör det nu, jag vet vad som gäller.Jag har lyssnat på mig själv, jag har tagit hand om mig själv och för det är jag stolt och glad. Jag känner mig riktigt modig och mognare än på länge. Mår kort och gott riktigt bra för första gången på många många år.

Det finns många som stöttat mig och varit mig nära under denna tiden av återhämtning.  För deras välvilja och tålamod är jag evigt tacksam. Mejl, telefonsamtal, små presenter, pussar och kramar har varit min läkeprocess. TACK till er alla.

Varje onsdag så gäller det att skynda sig ner på gymmet för kl 9.00 så tar denna grupp över stället. Inte så att dom stör på något sätt, utan det är bara det att dom är så många till antalet. Dom skapar en otroligt trevlig stämning och hälsar glatt på alla, alltså även på oss som har några år kvar.

När man är klar med sitt träningspass så kan man känna en härlig doft av kaffe. Det är nämligen så att när dom gjort sitt pass så fikar dom på kaffe och kaka. Dom har till och med ett schema för vem som ska baka och ta med sig dessa godsaker. Idag sneglade jag lite extra och det serverades minsann mjuk pepparkaka till alla som varit duktiga och tränat hårt.

Är det inte lite ironiskt. Först kämpar dom som attans vid löpband, motionscykel och träningsmaskiner. Sen tar dom och fyller på alla depåerna med kaloribomber .

Hur som helst- det är nog väldigt trevligt att vara pensionär . För dom skrattar och skojar och fikar på de mest underbara godsakerna.

Men…..för visst finns det ett men med allt . Masterchef Sverige och Masterchef USA är rena skämtet på samma trevliga programidé. Visst gillar jag Moberg, Lallerstedt och Aujalay men dom är lite väl snutiga, förnedrande och taskiga mot deltagarna. Det är sällan man ser att deltagarna får lära sig något. Jag får nästan känslan av att dom tvingas vara fullkomliga redan från början. Vi ska inte prata om hur mäster kockarna i programmet från USA beter sig. Allt handlar om förnedring, utslagning och elakheter. Till viss del kan det handla om hur man klipper programmen och hur man placerar ut kommentarer i dessa klippen, men det finns ju gränser för hur mycket dumheter som får komma ur en vuxen persons mun.

Jag förstår inte varför det ska behöva vara så här. Varför ska allt handla om utslagning och bra eller dåligt på ett fult sätt? Varför kan man inte bara låta det mindre bra rätterna passera utan förnedrande kommentarer och spott och spe? Kan verkligen inte förlika mig med på vilket sätt vi på bästa sändningstid visar upp hur personangrepp blir som om det det mest naturliga förhållningssättet i världen.

Visst har deltagarna gett sig in i leken och får leken tåla. Men jag tycker det får finnas gränser för hur man uttrycker sig….

Hur är jag då? Och är jag någonsin det till 100%?

Jag tror att det är det svåraste som finns. Det krävs träning och det krävs medvetenhet för att vara trogen mot sig själv. Livspuzzlet och jobbet tar nästan all tid och all kraft. Det är inte så att man tar det förgivet att det ska finnas plats kvar för sig själv, utan det blir bara så om man har lyckats spara lite tid. Att vara autentisk mot sig själv sker endast som om det är något man gör om hinner. Detta tycker jag är mycket illa.

Varför har man inte sig själv som prioritet ett? Jag kan tänka mig att man som kvinna och mamma tror att det skulle innebära att man skulle bete sig egoistiskt, och det är ett personlighetsdrag som luktar illa för de flesta. Men jag tror att man kan vara egoistisk utan att det betyder att man inte ser andra. Jag tror rent av att det är en nödvändighet för att alla ska må bra. Om man inte är sann mot sig själv så mår nog alla parter dåligt till slut.

Det handlar för mig om att kunna säga nej vilket är det svåraste av svåra. För att säga nej innebär att jag säger ja till mig själv. Jag tror att man ska träna sig själv framför spegeln och då titta sig själv i ögonen och våga fråga: Vill jag det, kan jag det och orkar jag det? Att sedan lyssna på svaret handlar om mod! Modet att säga ja till rätt saker och nej till fel saker sett ur mitt eget perspektiv.

“När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv”

Läs blogginlägget från bloggen En annan du

Vilken fantastisk människa som kan beskriva ett samtal på ett sådant fint sätt.

När jag nu ändå var i stan så bestämde jag fick att göra ett besök hos underbara Ulrika som nu äntligen är hemma från Kina. Hon ger mig alltid så mycket energi och jag blir så glad av att träffa henne. Så då var det jag som fick skicka iväg ett sms till henne och höra om jag fick bjuda på en semla på eftermiddagen. Hon blev nog glad för jag fick genast ett svar att jag var välkommen.

Så från klädd i pyjamas till klädd för härliga möten så var jag i Malmö på två timmar. Först ett lunchmöte inne i centrum av Malmö, och sen en härlig fika i Västra Hamnen. Vilken mysig dag det blev. Att träffa två härliga kvinnor med så mycket styrka, kraft och målmedvetenhet  på samma dag ger mig energi att ta tag i skolan imorgon. De är båda väldigt viktiga för mig och inget som jag någonsin ska prioritera bort. Jag ska inte ens tänka tanken fler gånger. För att orka med vardagsoket så ska man inte bara sköta sin hälsa, man måste också ha närande relationer.

Normalt tycker jag det är otroligt stimulerande med universitetsstudier och jag njuter vansinnigt mycket av det lärda ordet. Bara lukten av de nya böckerna som öppnas för första gången och känslan av att få bocka av kurs efter kurs har varit mig kär. Jag älskar till och med pennor, suddgummi och anteckningsböcker. Men nu är den mysiga känslan av allt kring studierna borta. Försvunnen och förlorad som en kär vän, och den finns inte att finna någonstans.

Det är synd att jag känner så här för jag är så otroligt nära målet. Målet att skapa mig en utbildning inom området som jag vill jobba i framöver. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag är så nära att ge upp precis i målgången, för det är inte alls likt mig. Jag brukar stånga huvudet blodigt för nå mina uppsatta mål och få saker kan få min beslutsamhet att vika. Men mitt driv fattas mig.

Jag tror att det är livet som kommit och ställt sig mitt i vägen.  Parkerat där som en betongklump. Det finns ju så mycket annat som tar tag i mina tankar och för mig långt bort från mitt fokus. Det är som att jag inte längre orkar sträva efter något som inte egentligen är av betydelse. Som att jag inte alls har samma mål som jag hade en gång där och då för snart 1½ år sedan.

Men jag ska ta tag i det här, jag ska slutföra och jag ska gå i mål. Jag måste bara ladda lite till för det måste bara göras. Alternativet av att svika mina egna mål är sämre än att vinsten av lägga det åt sidan. Måste kunna leva med mig själv också. För är det något jag lever efter så är det att om jag tagit fan i båten så ska jag ro han i land!